Fördjupat: I skarvens svarta skugga

Diskussionens vågor om hur man ska hantera skarvens snabba utbredning och dess inverkan på natur, fiskeri och rekreation går allt högre. I princip är skarven fridlyst enligt EU-direktiv, men det finns tydliga möjligheter till undantagstillstånd. NTM-centralen kan bevilja dessa tillstånd. Hittills har myndigheterna kunnat skyla sig bakom EU:s fridlysningslagar som de av någon anledning systematiskt övertolkat, medan de nervärderat befolkningens åsikter som grundar sig på generationers erfarenhet.

Enligt nya EU-uttalanden, ligger tillståndsansvaret nu helt och hållet på medlemsstaternas bord. I fjol producerade en arbetsgrupp under Anna-Maja Henrikssons ledning en skarvrapport med anvisningar om förbättrad och förenklad behandling av skarvproblematiken. På basen av dessa (inter)nationella rapporter har Miljöministeriet publicerat ett nytt anvisningsbrev (YM6/5713/2016) som ersätter tidigare versioner. Här anges tydligt hur en ansökan måste underbyggas.

Trots de nya anvisningarna verkar det omöjligt att komma till en vettig lösning. Ståndpunkterna skiljer sig milsvida mellan miljömyndigheterna och andra ”skarvkramarorganisationer” å ena sidan och representanter för fiskeri, turism, rekreation, ”skarvrealisterna”, å andra sidan. Den officiella ”miljöeliten” tycks i sin iver att ”skydda naturen” ha förlorat helhetsbilden ur sikte.

Denna klyfta har gjort det praktiskt taget omöjligt att vidta effektiva åtgärder för att försöka få skarvexplosionen under kontroll. Frustrationen har tyvärr också lett till en viss civil olydnad. Vad kan man annat vänta när åtgärdsansökningar behandlas med positivt utlåtande i grannlandet Sverige på ett par månader medan liknande ansökningar får vänta längre än ett år i Finland. Problemet i Finland är att kommunikationen mellan myndigheterna och de skarvdrabbade inte fungerar.

Kustfiskets undergång är oundviklig om vi inte ingriper. Redan nu har allt yrkesfiskeri upphört i Oravais-Monåfjärden. Malax-siken är utrotningshotad. Fiskarna måste använda allt fler nät och arbete för att hålla sig vid liv. Den yngre generationen inser att fisket inte kan ge ett hyggligt levebröd. De två största fiskuppköparna i Österbotten har sett en dramatisk minskning i abborrinvägningen. Under hela sommaren kostade abborrfiléerna nästan 40 euro per kilogram!

Vi måste nu vidta kraftiga och koordinerade åtgärder redan kommande år, alltså redan på våren 2018 och i god tid före häckningsperioden. De viktigaste åtgärderna bör vara att förhindra kläckningen av äggen genom oljning eller prickning. De preventiva åtgärderna bör stödas av skyddsjakt på viktiga lekplatser som älvmynningar där ofta utrotningshotade fiskstammar finns. Tyvärr kan skarven, med en spännvidd på upp till 1,5 m, lätt flyga tiotals kilometer för att söka föda.

Jag vill diskutera några fakta och synpunkter som har bidragit till de otillräckliga åtgärderna:

1. Skarven i våra vatten och hela Östersjön hör till arten Phalacrocorax carbo sinensis, medan skarven längs den nordatlantiska kusten hör till arten Ph. carbo carbo. Detta har moderna genetiska DNA-studier entydigt visat. Att en och annan carbo carbo-skarv mellanlandat i den finländska skärgården under flyttfärden söderut på hösten, illustreras av att äldre fiskare och deras förfäder ibland har sett de stora svarta fåglarna sitta på klippor och stenar med sina hängande vingar som påminner om kors och som förr i tiden tyddes som olycksomen. Diskussionen om skarvens ursprung och art är alltså av akademiskt intresse blott.

2. De genetiska studierna har också visat att carbo sinensis-skarven i Östersjön är en skön röra av olika skarvstammar från olika håll i Europa och därför är en ytterst stark, anpassningsduglig marodör. Skarven har egentligen inga naturliga fiender. Man försöker utmåla havsörnen som en allvarlig fiende. Nyligen påstods i en artikel i Vasabladet att en havsörn kan förinta en hel skarvkoloni! Säkert kan en havsörn plocka några ägg och ungar, men det är högst osannolikt att den ger sig på en fullvuxen skarv som har en lång, nålvass näbb.

3. Det verkliga antalet skarvar längs den finländska kusten är svårt att uppskatta. Nu skrivs och pratas det endast om antalet häckande par eftersom det är relativt enkelt att räkna bon. Det verkliga antalet ätande skarvar är mycket större. Skarven lägger 4–5 ägg per år. Med en konservativ uppskattning överlever 2 ungar. Detta betyder att antalet icke-könsmogna ungskarvar är flera gånger större än de häckande skarvarnas antal. Efter en vedertagen modell, också i enighet med Miljöcentralen, är det verkliga antalet fem gånger antalet häckande individer. Alltså, med cirka 25 000 häckande par (50 000 individer), kan det verkliga antalet vara upp till 200 000 individer!

4. Skarven är en ytterst god och raffinerad fiskare som äter allt som den kan hitta och som ryms i dess gap, upp till 50 cm långa fiskar enligt en dansk studie. Skarven fiskar tillsammans i stora långsträckta skockar som driver bytet mot grunda vatten. En fisk orkar simma i full fart bara någon minut. Därefter flyter vitfisk som sik till ytan och dör medan till exempel abborren måste återställa sig från försurningen minst ett dygn. Buffébordet är dukat.

5. En skarv äter cirka 500 gram per dygn. Att den skulle äta bara skräpfisk är skräpprat. Tillgången på tillräckliga mängder fisk är det väsentliga. Eftersom skarven helst kalasar på mindre, inte ännu marknadsduglig, fisk kommer problemet att visa sig först senare. Dessutom är det sannolikt att de verkligt stora problemen kommer att ses som en obalans i näringskedjan i våra vatten. Den naturliga balansen som under årtusenden har uppstått kommer att störas av dessa marodörer. Naturvårdarna borde i stället sträva till att skydda den naturliga balansen i vatten och på land.

6. Utgående från 200 000 skarvar blir fiskkonsumtionen 100 000 kg eller 100 ton per dag! Under en kort sommar på 100 dagar, blir mängden 10 000 ton eller 250 långtradare med 40 tons kapacitet. Svenska siffror stämmer bra överens med denna beräkning. Skarven fångar redan nu mera fisk i Östersjön än mänskan fångar.

7. Åtgärder. För tillfället ger NTM-centralen ytterst ringa möjligheter att försöka begränsa skarvens explosionsartade utbredning för att inte tala om den brådskande reduceringen. Myndigheterna har ibland gett tillstånd att skrämma bort skarvarna i stora kolonier, till exempel Sastmola och Metgrund. På pappret ser det ut som om man gör någonting. I verkligheten är skrämseltaktiken sannolikt det bästa sättet att stimulera skarvens spridning. Skarvarna flyttar på sig och bildar nya kolonier. Sastmolaskavarna kom som väntat till Kvarken och Metgrundsskarvarna flyttade tillbaka till Jukkasgrynnan.

Utgående från en realistisk uppskattning av det verkliga antalet skarvar och åldersfördelning, är det absolut i grevens tid att starta en mycket aggressiv kampanj för att hejda skarvexplosionen. Alla tillgängliga metoder måste tillämpas, äggprickning, oljning och skyddsjakt. Om vi inte kan enas om detta, kommer Östersjön att vara utfiskad inom ett par decennier. Danmark och Sverige har vaknat. När ska Finlands myndigheter vakna ur sin törnrosasömn? Miljöministeriets nya anvisningsbrev (YM6/5713/2016) ger tydlig riktning. Ingen kan gömma sig mera.

Rune Frants

Professor

Koskö, Finland

Hoofddorp, Nederländerna