INSÄNDARE: Varför läsa skönlitteratur i skolan?

UTBILDNING Ungas läsande i dag intresserar och engagerar. Om det vittnar olika läsprojekt, forskningsprojekt och insändare. Men ungas läsande i dag oroar också. Oron gäller främst ungas minskade läsintresse och läsförmåga, men i diskussionen skymtar även fram en oro över litteraturens och litteraturläsningens minskade betydelse.

Orsakerna till denna oro har varit flera och inom det litteraturdidaktiska forskningsfältet har frågan belysts från olika håll. En del forskare belyser problematiken med att litteraturen – liksom humaniora överlag – har svårigheter att hävda sig i en tid som blivit alltmer rationalistisk och nyttoinriktad, där utbildningspolitiska krav premierar synbara, mätbara resultat och litteraturens ”nyttovärde” explicit måste förklaras.

Andra forskare framhåller att litteraturläsningens villkor kraftigt har förändrats i takt med samhällets ökade kulturella och mediala mångfald, där digitala medier i allt högre grad konkurrerar om ungdomars uppmärksamhet. Samtidigt lyfter både forskare och lärare fram den potential som digital media kan ha i en samtida litteraturundervisning. Litteraturläsningen får visserligen ökad konkurrens från andra medier, men litteraturen antar också nya mediala former. Tänk bara på de starka visuella inslagen i till exempel grafiska romaner, bilderböcker och rörliga bildberättelser, eller hur poesin framträder i nya format av spoken word-artister och Twitter-poeter.

Men varför ska vi läsa skönlitteratur i skolan? Frågan kan uppfattas som provokativ, men bör i första hand ses som en uppmaning till reflektion kring skönlitteraturens roll, plats och funktion i skolan. En uppmaning till att slipa argumenten för varför vi ska läsa skönlitteratur i skolan.

Att läsa innebär i dag att röra sig i olika textvärldar, genrer och sammanhang. Det förutsätter en förmåga att tolka, producera och kritiskt granska olika slag av texter i olika medier, i olika format och i olika miljöer, det som benämns multilitteracitet och som starkt lyfts fram i den pedagogiska diskussionen för tillfället.

I en sådan utveckling kan skönlitteraturen spela en betydelsefull roll. Förutom att skönlitteratur har ett värde som konstform så erbjuder skönlitteratur förhållningssätt och tankesätt som kan tillämpas på andra texttyper, ämnesområden och kompetenser. Det kan handla om att synliggöra hur symbolik används i reklambilder, hur den arketypiska hjältegestalten återkommer inte bara i Hollywood-filmer utan även i politiska kampanjer, eller hur de narrativa elementen i dataspel är avgörande för spelförståelsen.

Speldesign kräver kunskap om berättelser. Den som behärskar skönlitteraturens språk med dess symbolik, undertexter och mångbottnade skildringar utvecklar redskap för att problematisera och kritiskt granska omvärlden.

I en samtid som präglas av snabba förändringar och en mångfald av perspektiv är förmågan att nyansera avgörande för att kunna leva med ambivalenser, härbärgera motsatta perspektiv och konfrontera komplexiteter. Just den förmågan, att nyansera, kan utvecklas inom litteraturundervisningen – om den ges utrymme.

Litteraturen erbjuder ingångar till att förhandla om olika hållningar, skiftande perspektiv och kontrasterande synsätt. Förmågan att kunna förhandla om olika tolkningar, förståelser och perspektiv är avgörande för att kunna ge utrymme för motstridiga och motsatta perspektiv, för att kunna se saker från å ena sidan – och å andra sidan. För att undvika det enkla tyckandet: för eller emot, gilla eller inte gilla.

Med en sådan ingång till litteraturundervisning handlar litteraturläsning inte om att nå en gemensam koncensus, så att säga ”läsa lika”. Istället uppmanas elever att reflektera över skillnader, motstridiga förståelser och utveckla medvetenhet om en mångfald av perspektiv. Därför, bland annat, ska vi läsa skönlitteratur i skolan.

Heidi Höglund

Universitetslärare vid Åbo Akademi

Texten är en omarbetad version av skribentens lectio praecursoria från doktorsdisputationen 15.9 vid Åbo Akademi