Pragmatiker eller ideologer – "besluten fattas på ett besvärande långt avstånd från människor och medborgare, ja den så viktiga gräsroten"

Jag försöker ibland hålla lite styr på mig. Det betyder att jag inte köper alla böcker jag tror att jag behöver för att förstå vad som – egentligen – pågår i vår värld. Det är naturligtvis lite vansinnigt – som att springa i kapp med sin skugga, men på söndagspromenad i Bryssel kunde jag inte motstå frestelsen att köpa kvalitetstidningen Die Zeits färska nummer.

Egentligen var jag lite sent ute. Tidningen kommer ju – om jag inte helt missminner mig – ut på torsdag. Men det var ett gott köp! Huvudartikeln handlade om Tysklands förbundskansler Olaf Scholz , om hans oförmåga att fatta beslut i rätt tid.

Naturligtvis var artikeln elak, men så välformulerad i all sin elakhet, att det var ett rent (?) nöje att läsa.

Elak politisk journalism är ingenting ovanligt. Det är ganska lätt att från journalistikens buskar skjuta och träffa. Men att vara rolig, intelligent och träffsäker är inte allom förunnat.

Artikeln om Scholz handlade om någonting som är ganska vanligt. Beslutsfattaren lever inte sällan i sin egen värld och omger sig med ja-sägare. Ole Norrback hade i tiderna ett recept på den sjukan. På sitt lite fryntliga sätt sade han: ”Jag vet ju att jag har rätt. Inte behöver jag ja-sägare för att veta det. Jag behöver nej-sägare!”

Förbundskansler Scholz lever i den stora tyska pacifismens värld. Orsakerna till att den uppstod känner vi ganska väl till. Efter världskrigets och nationalsocialisternas alla grymheter valde många tyskar att ta avstånd från det förgångna. Men att ta avstånd från det förgångna behövde inte betyda att man också tog avstånd från framtiden, men så går det lätt. Man blandar ihop före och efter.

Men det finns också en annan orsak till att politik och politiker stiger ut ur verkligheten. Politik har under de senaste decennierna blivit allt mera professionaliserat. Det kan vi läsa i en massa utredningar, men vad betyder det och hur har den här professionaliseringen uppstått?

I partiernas begynnelse var politik samtidigt folkrörelser. Besluten fattades vid gräsrötterna. Om någon behöver exempel på det finns det ett stort utbud i det som i litteraturhistorien går under benämningen proletärförfattarna: Ivar Lo-Johansson (som jag i min ungdom läste från första början ända fram till Lyckan), Eyvind Johnson och Jan Fridegård . I finsk tappning handlar det om Toivo Pekkanen och – naturligtvis – Väinö Linna .

Idag sköts partierna av avlönade tjänstepersoner. Det betyder att besluten fattas på ett besvärande långt avstånd från människor och medborgare, ja den så viktiga gräsroten. Och det bidrar till ja-sägandet. Tjänstepersonerna är beroende av sin arbetsgivare och har därför ett anställningsjäv.

För jäv-ligt!

Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.