Är vi människor ekosystemingenjörer?

I en ”lärd strid” eller ett ”meningsutbyte”, även kallad disputation, klingar inga fysiska värjor mot varandra utan dessa är utbytta mot vassa retoriska och logiska argumentationsinstick.

Denna form för vetenskapligt utbyte härstammar från 1100-talet, och utvecklades under 1600-talet till den form för examination vid universiteten som det är i dag.

Vid en disputation, som idag i första hand används vid examination av doktorsavhandlingar, försvarar respondenten sin avhandling inför opponenten eller granskaren. I de flesta fall är den senare en till antalet, men detta varierar beroende på område och akademisk tradition.

I år har vi hos oss på Miljö- och marinbiologin redan fått njuta av två sådana ”lärda strider”.

Disputationerna drog stor publik, kanske för att ”pandemieffekten” med distansexamination nu äntligen avtar, men själv tror jag mer på att de intressanta och alltid högaktuella temat om människans påverkan på havet var orsaken.

Maité Jacquot försvarade i februari sin avhandling med det centrala argumentet att vi människor kan anses vara ekosystemingenjörer. Det vill säga en art som har så omfattande inverkan på sin omgivning, att ett stort antal andra arter och hela livsmiljöer påverkas av denna.

Vanligtvis talar vi inom marinbiologin om till exempel koraller eller blåmusslor som ekosystemingenjörer.

Det är lätt att förstå och bevisa korallernas betydelse för andra arter såsom fiskar, hajar, sköldpaddor osv. som dels utnyttjar korallreven som hem eller ett ställe för att finna mat.

Jacquot har i avhandlingen undersökt konsekvenserna av människans aktiviteter i kustnära ekosystem i tre olika områden: Sine Saloum i Senegal, Västafrika, Åland i Finland, Östersjön, och Mobile Bay i Alabama, Mexikanska golfen.

I de flesta fallen är påverkan av oss negativ, men det finns även intressanta återkopplingar mellan oss människor och naturen, som medför positiva effekter på miljön. Till exempel den positiva effekten med högre mångfald av arter, som mänskliga konstruktioner så som vågbrytare kan ge på annars enkla grunda sandbottnar.

Jacquot menar även, att genom att använda den mer positivt klingade termen ekosystemingenjör för vår påverkan på naturen, kan det kännas mindre ångestladdat att tala om vår mänskliga påverkan på havets ekosystem och därmed skapa förutsättningar för att vi även gör något åt saken i de fall där effekten är negativ. Argumenten emottogs väl av opponenten, biträdande professor Laura Govers från Holland.

Ett annat sätt som vi människor påverkar och förändrar havsmiljön på är genom de sätt som vi introducerar arter i nya områden. I de flesta fall sker detta oavsiktligt, exempelvis genom tömning av fartygens barlastvatten eller genom att arterna helt enkelt åker snålskjuts på fartygsbottnar.

Heidi Herlevi försvarade sin doktorsavhandling härom veckan på just detta tema. Hon har utrett följderna av introduktionen av den svartmunnade smörbulten i Östersjön. En introducerad fiskart som väckt oro på grund av dess snabba spridning, starka reproduktionsförmåga och potentiella inverkan på bottendjur och fiskar genom predation och konkurrens.

Herlevi fann både positiva och negativa effekter av etableringen av den nya fiskarten på fisksamhällena i Östersjön som i sin tur både fått positiva och negativa följder för oss människor. Även här var opponenten, Ulf Bergström från Sverige, imponerad och nöjd med argumenteringen och avhandlingsarbetet.

Så kan det vara så att vi kan anses vara ingenjörer av havets ekosystem? Jag kan nog hålla med här.

Förutom de två disputationer som bevisar just detta, stöds argumentet av den nya rapport om minskningen av biodiversiteten i Finlands kustområden till följd av vår mänskliga påverkan, som utkom i veckan från Naturpanelen i Finland.

Låt oss se vilken (politisk) strid denna rapport kan medföra i framtiden.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.