LEDAREN: Nytt lyft för läroavtal

Näringslivets utveckling i det här landskapet har inte riktigt varit så god som många kanske trott. Det finns en utbredd uppfattning om att nedgången var särskilt grym i Egentliga Finland och att uppsvinget nu är något exceptionellt.

Så är ändå inte fallet. Under perioden 2001–2017 har företagens sammanlagda omsättning i sydvästra Finland utvecklats på samma sätt som i Finland överlag. Samma dykning, samma uppsving.

All den uppmärksamhet som har riktats mot de stora aktörerna, som Meyervarvet och bilfabriken i Nystad, har säkert bidragit till uppfattningen om ett utpräglat regionalt fenomen. Men i detta finns något väldigt gott: Det övriga Finland är också på väg uppåt – har varit det sedan 2013.

Är det värsta då över? I alla fall har det skett en återhämtning. Det här kan vem som helst notera på våra landsvägar. Den tunga trafiken har ökat. Det finns fler som köper, säljer, levererar.

Då man tittar närmare på utvecklingen grumlas glädjen något. Här finns betydande osäkerhetsfaktorer.

Det är varvsindustrin och dess underleverantörer vars kurva skjutit uppåt som en raket. Men utöver det är det bara byggsektorn som upplevt en uppgång – inte ett riktigt uppsving – sedan 2010. Den övriga industrin har nästan stampat på stället.

Och hur kommer det sig att varvsindustrins följdeffekter inte ännu syns i handeln och servicesektorn? Fördröjs effekten av försiktighet?

Den avgörande frågan är hur det offentliga samhället kan stöda varvsindustrin och se till att de positiva effekterna spiller över till andra områden. Utredningsmannen Esko Aho har nu försökt svara på den.

Besynnerligt nog presenterade Aho sin utredning om Egentliga Finland i Helsingfors, inte här, men det kan vi ha överseende med.

Det som Aho efterlyser är bland annat investeringar i infrastruktur. Han räknar upp några strategiska korsningar och vägavsnitt samt en elektrifiering av banan till Nystad. Logistiken ska fungera. Det är knappast klokt att bangården i Åbo, som nu, är en mellanlagringsstation för ryska kemikalievagnar.

Det är bra att Aho varnar för konkurrens. Nyckelpersoner löper en risk att lockas bort härifrån. Det finns exempelvis erfarna fartygsbyggare på Meyervarvet som fått erbjudanden från Kina, som vill erövra mark som lyxkryssarbyggare.

Finskt process- och produktivitetskunnande är värdefullt. De erbjudanden som kommer österifrån övertrumfar i löneväg det som erbjuds här, så det gäller att se till att kunnandet hålls här med andra metoder än pengar. Det här omfattar också offentliga insatser från daghem och skolor till grundläggande kommunal service.

Aho tittar inte bara på proffsen med lång erfarenhet. Det är välkommet hur han lyfter fram utbildningens alla nivåer då han betonar vikten av att satsa på matematik och naturvetenskaper i regionens alla grundskolor och gymnasier. Aho vill se ett långsiktigt program som säkrar att de unga känner till sina möjligheter och inser vad som krävs om de ska sysselsätta sig i växande branscherna.

Ahos utredning handlar om att dra nytta av den positiva strukturomvandlingen. Vem alla ska då gynnas? En viktig grupp verkar ha blivit bortglömd.

Ingenstans nämns specifika åtgärder bland arbetslösa. Arbetslöshet nämns bara tre gånger i utredningen, en gång i text och två gånger vid en tabell. Det kan inte vara så att en så här omfattande satsning inte har ett specifikt kapitel om hur man bör hitta, fortbilda och sysselsätta arbetslösa. Där finns också en viktig potential, människor som också ska ges en chans att dra nytta av den positiva strukturomvandlingen.

AHO vill att det också satsas starkt på läroavtal. Det är ett alternativ som krympt till nästan ingenting, trots att läroavtal i många andra länder har visat sig vara ett effektivt sätt att sysselsätta människor. En hög sysselsättningsgrad bland unga korrelerar med utbredd användning av läroavtal, enligt statistik från OECD-länder.

Ett ny ”läroavtal” tas i användning nästa år. De så kallade utbildningsavtalen har varit ett av regeringens spetsprojekt, men tyvärr försenats. Målet med utbildningsavtalen är att göra det lättare för arbetsgivaren, men från fackligt håll har modellen kritiserats för att arbetsgivarens förpliktelser kommer att minska. Aho nämner inte utbildningsavtal, sannolikt för att det är lite oklart hur modellen kommer att fungera.

Läroavtal eller utbildningsavtal, det viktigaste är att allt fler unga kan komma lättare in i arbetslivet och lära sig efterhand. Det kan inte fortsätta som det är nu, då läroavtalens roll har marginaliserats. Läroavtalen har tidigare varit en inkörsport särskilt för unga män, vars andel av de arbetslösa har fortsatt växa sedan 2012, trots den gynnsamma utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är inte bara ohållbart, utan direkt alarmerande.