Ledaren: Hallå, Forststyrelsen!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
EU-parlamentet godkände förra veckan en utstakning om skogens roll som kolsänka, det vill säga hur växande skogs biomassa binder kol. Parlamentets beslut var i linje med hur man i Finland uppfattat skogens betydelse då det gäller koldioxidutsläpp.
Lösningen stöder både målsättningarna från klimatmötet i Paris och Finlands ekonomiska intressen, sade Nils Torvalds (SFP/ALDE), som tillsammans med tyska parlamentarikern Norbert Lins (EPP) förhandlade fram kompromissen.
Det som oroade skogsindustrin i Finland var att EU-parlamentets miljöutskott slagit fast avverkningsnivåer som utgick från en tid då det gick dåligt, 1990–2009.
I och med skogsindustrins senare uppsving och investeringar – samt alla planer på ökad användning av bioenergi – skulle målnivån ha varit så låg att en fortsatt växande avverkning hade blivit mycket dyr. Detta på grund av krav på andra utsläppsminskningar eller kompenserande köp av utsläppsrätter.
Nu är tanken att i stället utgå från perioden 2000–2012. Därtill ströks begreppet ”skogsbrukets historiska intensitet”.
”För en gångs skull hade de flesta med näringsanknytning till skogsbruket, det vill säga industrin och entreprenörerna, facket, sakkunskapen och skogsägarna förstått att dra åt samma håll”, skriver Micke Godtfredsen i sin ledare i Landsbygdens Folk (15.9).
Parlamentets beslut innebär inte att frågan är avgjord. EU-kommissionen och miljörådet ska ännu säga sitt. Sistnämnda ansvarar för EU:s miljöpolitik och internationella miljöfrågor. Skog och kolsänkor kommer därför att debatteras på flera plan, också ur principiell synvinkel.
De Grönas vice ordförande Veli Liikanen anser att EU-utstakningen bromsar skogssektorns utveckling. Han undrar också vart det kommer att barka på ett globalt plan:
”Varför skulle de fattigaste länderna hejda skövlingen av regnskogar, om det rika Europa flyr sitt ansvar?” (Maaseudun Tulevaisuus, 14.9)
En stor principfråga är relationen mellan enskilda länders skogsstrategier och EU:s gemensamma klimatansträngningar.
”Processen kan också ses i ett annat perspektiv. Kritiken från miljöorganisationer, en del forskare, och parlamentariker som motsätter sig förändringen handlar bland annat om att EU nu urvattnar sin egen klimatpolitik”, skriver John-Erik Jansén i en ledare i Hufvudstadsbladet (14.9).
Mycket kan förändras då skogsdirektivet behandlas i flera steg, påpekar Jansén. Parlamentet och rådet ligger ändå rätt nära varandra med sina synpunkter, säger Nils Torvalds till LF. Han räknar med att EU-kommissionen kommer att sträva efter en salomonsk lösning.
En sak är säker. Det sker inget närmande mellan dem som ser det här som en seger för Finlands näringsliv och dem som talar om en förlust för Finlands natur. Frågan om hur landets viktigaste naturresurs ska förvaltas är lika evig som skogen.
Däremot är det all orsak att nu på allvar diskutera statens roll som största ägare av skyddad skog.
Ungefär 12 procent av all skog och annan trädbevuxen mark (tillfälligt trädfri eller glest trädbevuxen mark) är skyddad. Hela 87 procent av denna skyddade skog är statsägd och förvaltas av Forststyrelsen, som under det senaste årtiondet aktiverat sig som avverkare i särskilt värdefulla områden.
Gammal värdefull skog har fällts lite varstans i hela landet. På vissa ställen, som vid Hossa (nu ny nationalpark), har avverkningarna stoppats tack vare kraftigt lokalt motstånd. På andra ställen har långsamt växande urskogar skövlats med hård hand, uppenbarligen för att Forststyrelsen är i en sådan kassakris att det gäller att slita som en fartblind bäver. Nästa objekt är rekreationsöarna i Ule träsk, som inte bara är ett Natura-område men också hör till UNESCO:s Geopark-nätverk.
Där som skogsbolagen sedan länge fattat att hållbart säljer, kommer det största hotet mot uppfattningen om klok finsk skogshushållning från statligt håll. Det som Forststyrelsen låter fälla är kanske arealmässigt smått, men naturvärdena är stora.
Det är därför obegripligt att Forststyrelsen i sin avverkningsiver inte klarar av att välja skog vars miljövärden motsvarar ekonomiskogars. Om staten som skogsägare inte klarar av att driva en hållbar skogspolitik, undermineras EU-ländernas tro på det långsiktiga varumärkesbygget kring de finska skogarnas hållbarhet. Om inget görs, kommer Finlandsvänliga EU-skogskompromisser att malas till flis i unionens kvistkvarn.