Ledaren: Vad gör de då de ”läser”?

Det är lätt att se framför sig hur tusentals bibliotekarier världen över väntade på att få beskedet om vem som skulle få årets Nobelpris i litteratur.

När det blev klart att det blev den japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro var det många som satte iväg mellan hyllraderna för att samla ihop verk av honom.

I det här fallet var det sannolikt så att många bibliotek kunde plocka fram betydligt fler böcker än då priset offentliggjorts under tidigare år. Biblioteken i vår region verkar i alla fall ha haft ett brett urval av Ishiguros produktion (se sidan 11 i dagens ÅU).

På lekmannanivå var det sannolikt många som hajade till för en av böckerna. De hade kanske inte läst den – men de hade sett filmen. ”Återstoden av dagen”, med Emma Thompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna, nominerades till åtta Oscars och kan anses vara en modern filmklassiker. De som sett den nickar säkert då de läser prismotiveringens formulering om ”språklig återhållsamhet, oberoende av dramatiken i de skildrade förloppen”.

När priset delas ut i december har tusentals och åter tusentals finländare säkert läst en bok eller två av Ishiguro. De redan frälsta bokälskarna, som kanske möts i litteraturcirklar, blir säkert mycket inspirerade, men också andra – som läser böcker mer sällan – brukar lockas att låna en bok.

Vilken betydelse har då Nobelpriset i litteratur på sikt? Ceremonin och författaren haussas upp, men är det någon som bryr sig om hela priset efter tio, tjugo år?

Var finns den läsande publiken i framtiden, vilka läsvanor har de? Eller för att vara mer specifik: Var finns den unga läsande publiken?

Alla har vi sett de stora rubrikerna om hur barn läser allt mindre – och hur det påverkar deras ordförråd.

De 17-åringar som läser på sin fritid behärskar enligt somliga undersökningar 50 000–70 000 ord, de som inte gör det har koll på 15 000–17 000 ord.

”För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar krävs cirka 50 000 ord”, enligt Skolvärlden, ett tidning som ägs av Lärarnas Riksförbund i Sverige.

På tjugo har den tid finländska barn i åldern 10–14 år använder för att läsa minskat med tio minuter.

En delförklaring till denna utveckling kan vara att vi inte jämför rätt saker. Det finns författare som anser att de unga läser mycket, hela tiden, men i en sådan dimension som de vuxna inte har klassat som ”läsning.”

En vid det här laget redan ganska gammal undersökning från svenska Kulturrådet, som verkar för kulturens utveckling och tillgänglighet, visade att ungas läsande inte minskar, utan snarare förändras. Vad denna förändring mer exakt handlar om, har väl ingen ännu studerat desto noggrannare.

Den svenska författaren Per Nilsson skrev en intressant sak för några år sedan:

”Det är bättre att barn och unga läser dåliga böcker än inga böcker alls. Det viktiga är att de läser. Det finns inga dåliga böcker för barn och unga, alla böcker som blir lästa är bra”.

Det här kunde omformuleras så att det är bättre att unga läser vad som helst än inget alls.

Ungdomar i Svenskfinland läser mer än tidigare, men helt annorlunda texter än förr, rapporterade Yle Vega ifjol. Det är hela sättet att läsa som har förändrats, konstaterade Katarina von Numers-Ekman till Yle.

von Numers-Ekman, Svenskfinlands egen så kallade läsambassadör 2014–2017, är en av dem som säkert har den bästa bilden av läget just nu.

”När man talar om läsfrämjande verksamhet för barn och unga går tankarna ofta automatiskt till läsning av skönlitteratur, men för mig har det varit viktigt att hela tiden tala om läsning på ett bredare plan”, skriver von Numers-Ekman i senaste nummer av tidskriften Språkbruk.

Det handlar också om en förmåga att läsa och tolka olika slags texter, mediekompetens, lässtrategier i skolämnen, skillnaderna mellan korta textsnuttar och långsam djupläsning samt om skillnaden mellan skärm och papper, räknar hon upp.

ÄR det som vi tror om unga och hur de läser en missuppfattning? Det kan vara så, i viss mån, anser den svenska läsforskaren Lars Melin. Visst ska också skönlitteraturens estetiska, emotionella och kulturella värde förmedlas till unga, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet, anser Melin.

När vi hickat färdigt kan vi fortsätta.

Det är oroväckande att ungas förmåga att tillgodogöra sig skriven information försvagas, men skönlitteratur är inte det enda redskapet för att råda bot på utvecklingen. Det behövs mer information om var och vad de unga läser, så att vi kan möta dem där, både i skolundervisningen och i hemmen. Vad gör de egentligen då de ”läser”?