Ledaren: Små knep, stora resultat

”Vi har minst lika goda chanser som alla andra.” Det sade Janne Gröning då han intervjuades inför den stora idéverkstaden som ordnades i Iniö på måndagen.

Keistiöbon och ordföranden för nygrundade Pro Iniö är oroad över hur svårt det är att komma ur en ond spiral om utvecklingen tillåts pågå länge. Avfolkningen i skärgården är en av många hotbilder, som i övrigt i stort sett är de samma som i många andra glesbygdsområden. Unga flyttar bort, jobb går förlorade.

På sätt och vis finns det en stor konflikt i hur Iniö och så många andra ösamhällen uppfattas. Turister som åker från ö till ö – på hjul eller med köl – ser en lockande idyll.

”Tänk om man kunde flytta hit”, drömmer somliga och fantiserar hur lyckliga invånarna måste vara.

Såklart är turisterna realister som också förstår att säsongen är kort och arbetstung. Det enda som går i arv är slitet, som en numera pensionerad skärgårdsföretagare sade då han fick frågan om vad han samlat ihop till nästa generation.

Men det är väl också en del av skärgårdens varumärke? Anspråklösa, sega kvinnor och män som ses som de sista som förstår sig på riktigt arbete, företagsamma mångsysslare, med lite samma image som lantbrukarna.

Skärgårdsborna klarar sig nog. Har alltid klarat sig. Ta inte stress för dem.

Och när man ligger vid bryggan efter en skön dag på havet är det svårt att förstå de ”hotbilder” som behandlas på seminarier, av arbetsgrupper och i sociala medier.

När höstmörkret lägger sig och skärgårdens sista sega fritidsinvånare släcker ljuset ser allt annorlunda ut. Skillnaden är inte stor om man jämför med en lokalbusstur någonstans i Kajanaland, exempelvis norrut från Suomussalmi.

När kylan sätter in och de sista stora besökargrupperna lämnat den nya nationalparken Hossa är det glest mellan lamporna invid regionalväg 843.

Så värst mycket livskraftigare känns det knappast att susa fram på förbindelseväg 12230, genom Iniö. Den enda verkligt stora skillnaden är det otroliga antalet hjortdjur.

Skärgårdsborna klarar ... sig? Det är inte alls så säkert att de gör det. Nu är säkert någon redan arg för den bild som målas upp här. Det är inte så mörkt! Nej, inte ännu. Men nyckelfrågan gäller den kritiska massan.

I sin ursprungliga betydelse handlar det om en massa som är stor nog för att en kedjereaktion ska vara självgående. I en överförd betydelse handlar det om en nivå för att något ska ske eller pågå.

Vi kan här tänka på antalet unga, antalet sysselsatta eller varför inte antalet barn.

Ett belysande exempel är anekdoten om hur kineser sägs använda begreppet för antalet fotgängare: När tillräckligt många samlats vid vägkanten, sätter alla plötsligt sig i rörelse. Logiken fungerar båda vägarna: när en kritisk massa invånare och jobb försvinner från en ö, rasar plötsligt allt samman.

Nätverk och samhörighet går upp i rök.

Skärgårdsborna klarar sig om det sätts in åtgärder, nu. Det finns ännu livskraft och verksamhet. Det är så företagarna sammanfattade turistsäsongen: Den kunde ha varit bättre men i det stora hela har det gått bra – trots lågtryck, kalla vindar och mulna daga(ÅU, 19.9).

Turismen är såklart bara ett element, men sammantvinnat med allt annat. En jobbar på ett seniorboende, en annan på skolan, en tredje sköter vägunderhållet – men om inte tillräckligt många får sitt levebröd från turismen, drabbas alla andra. Om en går arbetslös, är tröskeln för att också den sysselsatta partnern börjar söka jobb på annat håll.

Det behövs inte storstilade jättesatsningar. Ett litet projekt där man snackar med folk i färjkön kan vara väldigt viktigt. Varför? Jo, för att svaren kan utmana de föreställningar som folk kanske har om varför besökare inte stannar utan ser skärgården som en drive through-miljö. Och hur låter en pr-satning där man koordinerat utnyttjar många små företagarnas kunddata? Det finns mycket kundbeteendedata utspridd på öarna. Varför inte samarbeta kring det och sälja vinterupplevelser? Med färdiga veckoslutskoncept – övernatta här, ät där, besök det här – blir tröskeln låg för att locka folk också andra årstider. Och hur var det med förslaget om en regional bokningstjänst, för att undvika en euroflykt i form av höga kommissioner?

Det var också en i högsta grad relevant fråga som ställdes i Iniö: finns det kommunala jobb som kan skötas var som helst? Några få flyttade jobb kan ge indirekta besparingar, då små samhällen hålls i liv. Risken minskar för att en kritisk massa checkar ut. Och hur är det med deltidsboende företagare som kanske kunde flytta fastlandstid ut till skärgården? Vem har frågat vad de önskar?

Det finns en stark insikt om att något borde göras nu. Väldigt många människor – både heltids- och deltidsboende – är redo att ställa upp och bidra med en insats. De nya möjligheterna att samarbeta med studerande utgör också en resurs med stor potential. Nu behövs konkreta, snabba kommunala stödinsatser då dessa aktiva identifierar,väljer och förverkligar lokala punktinsatser.