Ledare: Arve och det sociala arvet

Vad kommer att hända i Åbo då Minna Arve (Saml) blir stadsdirektör? Frågan känns sannolikt abstrakt för de flesta.

Däremot snackar säkert många om spekulationerna kring hur allt gick till. Blev Arve vald som ett resultat av att Samlingspartiet lyckades värva gröna röster med ett löfte om ett positivt beslut om snabbspårvägen?

Det var så Turun Sanomat formulerade det hela (19.10 och 20.10).

Intressant är också hur Centerministern Annika Saarikko röstade mot sin egen grupp för att säkra valet av Arve.

”Vilken tur för Samlingspartiet att omsorgsminister Saarikko råkade vara i Åbo för att berätta om social- och hälsovårdsreformen”, som ÅU:s Dan Lolax konstaterade i sin kommentar, och tillade:

”Tur? Det finns inget slumpartat i det här.”

SFP:s partiledning i Helsingfors kontaktades också med anledning av valet, enligt fullmäktigeledamot Nicke Wulff (TS, 20.10). Wulff ville själv inte spekulera om kontakterna kom från andra SFP:are eller utifrån, men det kom aldrig en egentlig order från partikansliets håll.

Ur SFP:s synvinkel är det såklart aldrig fel med en stadsdirektör som talar sig varm för det svenska och kontakterna till Norden.

”Vi ska ha ett samarbete med städer som Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. Vi kan ta exempel av dem och de kan lära sig av oss” (ÅU, 18.10).

Det som föregick stadsdirektörsvalet var i grund och botten tämligen ordinär politisk strategi där man först identifierar svaga och starka kandidater, utgående från hur de andra grupperna förväntas rösta. Sedan väljer man den kandidat som är både en potentiell vinnare och politiskt mest godtagbar.

Eller ”den minst dåliga”, som var fallet för Vänsterförbundet, då både Arve och Jarkko Virtanen (SDP) fört Åbo i en dålig riktning, enligt ordförande Li Andersson (ÅU, 10.10).

DÅ det gäller snabbspårvägsdealen kan vi ställa frågan om hur det påverkar förtroendet för politiker om stadsdirektörsval kopplas ihop med enorma, möjliga framtida satsningar. Enligt Turun Sanomat är det hur som helst flera politiker i Åbos grannkommuner som har uppfattat att en sådan uppgörelse verkligen existerar.

Nå, vardagen är snart här. Frågan är om exempelvis torgparkeringen och uppgifterna om påstådda hemliga uppgörelser ger De gröna en chans att bums ta politiskt avstånd till Samlingspartiet.

”Jag tror att den möjligheten finns varje dag”, säger Niina Ratilainen, ordförande för De grönas fullmäktige (ÅU, 28.10).

Turun Sanomat förutspår för sin del att det är ”tillfälliga majoriteter” – inte gamla eller nyfunna konstellationer – som avgör hur beslut fattas i Åbopolitiken.

Men Vad kommer då att hända i Åbo? I en intervju för söndagens Helsingin Sanomat (29.10) prickar Arve in några mål.

”Under årens lopp har det talats mycket om olika projekt som skulle få stadens invånare att delta mer, men vi har ännu inte funnit en fungerande modell.”

Arves metod är att hon nu ska bjuda in sig till olika lokala träffar i Åbos stadsdelar. Tanken är att dessa möten ska en bättre förståelse för framtida beslut, säger hon till HS.

Hennes strävan att utveckla Åbo i växelverkan med invånarna är en signal som givetvis väcker positiva reaktioner i stadsdelsföreningarna (ÅU, 18.10).

Det verkligt intressanta är att Arve signalerar att hon inte är ute att bara träffa folk i stadsdelsföreningar utan också vill nå dem som inte är engagerade på något sätt. I intervjun för HS lyfter hon upp sociala frågor och arbetet mot segregering, i exempelvis Pansio och Perno.

”I dessa (stadsdelar) har boendemiljön släpat efter i utvecklingen. Det behövs satsningar på både miljö och service för att utveckla områdena.”

Var det här kanske en signal till de tveksamma i Vänsterförbundet? I den gruppen finns flera som anser att sociala frågor, om ojämlikhet och segregation, har kommit i skymundan. Arves mål, att det inte borde finns utslagna unga i Åbo, är som taget ur Vänsterförbundets valprogram.

Arve medger själv att hon siktar på mål som hittas i en framtid som sträcker sig längre än de fyra år hon nu valts för. Men det gäller att vara ambitiös för att nå resultat, säger hon.

Socialarbetarelementet i Arves stadsdelstänk har såklart också en krass ekonomisk dimension. Om Åbo tillåts växa vilt och ojämlikt är det inte alls säkert att staden på sikt upplevs som så värst lockande.

Helsingfors har lidit av samma fenomen, men nu talas det om en återurbanisering, ett fenomen som också Arve nämner. För att det ska lyckas måste arbetet utgå från följande logik: Ju fler som har det bra i Åbo, desto större är intresset för att andra flyttar hit. En satsning på de människor som har det tuffast gynnar på sikt alla.