Ledaren: Farsens sista akt

Ibland känns hela vårdreformen som en utmattningskamp. En kamp om vem som håller ut allra längst. Regeringen eller ... alla andra. Sprickorna inom regeringspartierna börjar vara så stora att den ytterst knappa maktmajoriteten känns svajigare för varje dag som går.

Blir de De Grönas ordförande Touko Aalto sannspådd? När presidentvalet är över så får vi en regeringskris, tror Aalto (Ilkka/Pohjalainen, 20.11).

Presidentvalet är för nära för att någon ska ställa till med bråk. Och sedan kommer julpausen. När riksmötet öppnas den 6 februari och den politiska vardagen inleds, börjar nedräkningen.

Åsikterna inom regeringen har gått isär så länge att det hela blivit en prestigefråga, anser Aalto. Är Samlingspartiet och Centern snart redo att skrota allt?

Utmattningsprocessen har också en annan dimension. Det handlar också om ett upplägg med regeringen mot alla kommuner som ska lämna ifrån sig social- och hälsovården.

Här har många redan kastat in handduken. Varför vänta och se, om det går att ge bort ansvaret redan nu? Omställningsprocessen inleddes långt innan nuvarande regering tog över. Ett tjugotal kommuner hann lägga ut all social- och hälsovård, med växlande resultat, innan det kom en lag som skulle stoppa dylika privatiseringsoperationer – i alla fall i teorin.

Förra veckan redogjorde Kommunförbundets tidning Kuntalehti om Finlands största utlokalisering inom social- och hälsovården: Kemi, Torneå, Keminmaa och Simo grundar tillsammans med Mehiläinen ett gemensamt bolag som ska sköta special- och primärvårdstjänsterna de kommande femton åren.

Keminmaa passade därtill på att i samma veva sälja sina social- och hälsovårdsfastigheter.

”Bakgrunden till att kommunerna velat gå in för ett gemensamt bolag tillsammans med en privat aktör är att man på det här sättet velat säkra tillgången på social- och hälsovårdstjänster också efter att vårdreformen trätt i kraft”, skriver Kommuntorget.

”Säkra tillgången”. Det känns lite som om man i Kemi, Torneå, Keminmaa och Simo skulle tänka som man gör i så många andra städer och kommuner:

Vad ska vi göra med det vi har nu, så att åtminstone något med säkerhet blir kvar?

Logiken är bekant.

Det är precis som fullmäktigeordförande Maija Jestilä (SDP) i Kemi säger:

”Vi har blivit rädda att hälsovårdstjänsterna flyttas någon annanstans.”

Många nickar instämmande då de läser detta, också i vår region.

I det här fallet handlade det om att rädda Länsi-Pohja centralsjukhus i Kemi. Folk oroade sig för att sjukhuset stängs och allt flyttas 120 kilometer i nordostlig riktning, koncentreras till Rovaniemi. Omröstningen var ändå jämn i Kemi. Rösterna föll 22–21 för en utlokalisering.

Avtalet är formulerat så att det inte strider mot lagen som skulle stoppa vårdutlokalisering. Enligt Yle har Mehiläinens jurister och kommunerna i sydvästra Lappland förhandlat fram ett avtal som täpper alla kryphål där regeringen kunde ta sig in för att stoppa allt.

”Kommunerna skuttade rakt i Mehiläinens famn”, skriver Ylejournalisten Kristiina Tolkki i sin analys.

Värdet på uppgörelsen överstiger en miljard euro. Det handlar visserligen om ett samägt företag, men då Mehiläinen har en aktiemajoritet på 81 procent, är det där makten finns. Det finns också en klausul om hur kommunerna ska hosta upp 100 miljoner euro om de säger upp avtalet.

Vasabladets Stig Nygård ser det hela som en ordentlig prestigeförlust för regeringen, som borde ”dra öronen åt sig”:

”Lösningen kan inte vara att vi rakt av tvingas privatisera all vår gemensamma egendom för att trygga regionernas närhet till livsviktig service.”

Staten och kommunerna har tappat greppet om vården, enligt Aki Lindén, vd för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, HNS. I en insändare (!) i Helsingin Sanomat skriver Lindén att han under sina 40 år som läkare och 30 år på en ledande post inom vården aldrig sett ett motsvarande kaos.

”Den offentliga hälsovården rationaliseras med stränga förordningar, samtidigt som de privata sjukhusen tillåts göra sådant som de offentliga inte får göra.”

Det är lätt att instämma.

Den så kallade ”vårdreformen” ’är redan verklighet, om man med ordet reform syftar på förändring och ombildning.

Minns ni när något senast talade om det ursprungliga målet? Det fanns en tid när alla var överens om att utgångsläget för hela vårdreformen handlade om att utjämna de regionala skillnaderna i social- och hälsovårdstjänsterna.

Vi kan därför fråga oss om vi faktiskt ska tvingas stå ut med den här bedrövliga utmattningskampen över presidentvalet.

Kan inte statsminister Juha Sipilä (C) bara hoppa i sitt plan och flyga iväg? De övriga kan klämma in sig i någon baklucka, så behöver de inte möta pressen på väg ut.