INNERBANAN: Rätt eller fel?

Kollegan Annina Suominen skrev för en tid sedan en Innerbana om hur bitarna i det stora livspusslet har en tendens att falla på plats oberoende av vilka val i livet man gör. Hon påstår självsäkert att hon är på samma mentala nivå med samma uppfattning om världen i dag som hon skulle vara om hon valt annorlunda för åtta år sedan då hon bytte studieinriktning.

Texten blev och gnaga i mig. Är det så enkelt?

Skulle jag faktiskt vara samma person med dagens värderingar och tankar om jag valt att bli kock, frisör, iktyonom, skådespelare eller forstmästare för att nämna några av de alternativ jag funderade på som ung vuxen för 30 år sedan?

Nu blev det mikrofonen och anteckningsblocket istället för soppsleven eller hårsaxen som blev mina arbetsredskap. Och det är jag uppriktigt glad över.

Journalistyrket har knappast gjort mig till en bättre - eller sämre - människa, men det har säkert format mig som person och delvis bidragit till att göra mig till den jag är i dag.

Och för det mesta är jag riktigt nöjd med slutresultatet.

Men ändå finns det stunder av tvivel. I synnerhet i mina mörka stunder när tankarna åker berg- och dalbana kan jag tänka att livet trots allt skulle ha varit bättre om jag valt en annan väg.

Att jag varit lyckligare om jag planterade träd eller forskade i fiskar i stället för att sitta här och kämpa med en Innerbana.

Det värsta med de här funderingarna är att det inte finns några svar. Det enda som är säkert är att livet skulle ha blivit annorlunda- men inte nödvändigtvis bättre?

När ljuset återvänder och berg- och dalbanan har stannat inser jag att det är meningslöst att grubbla och se tillbaka på de livsval jag gjort.

Så vad är kontentan av mina grubblerier? Jo, att Annina har rätt: pusselbitarna faller nog rätt till slut och det liv jag lever just nu är det bästa liv jag kan ha.

LÄS OCKSÅ: Innerbana: Katastrof eller axelryckning