Allt fler åboländska elever läser livsåskådning i stället för religion

Skolämnet livsåskådningskunskap är på frammarsch i de åboländska skolorna.

När skolorna för fem år sedan hade få eller inga elever som valt livsåskådning i stället för religionsundervisning har de i dag livsåskådningsklasser (se tabellen längst ned).

Trenden märks tydligt i Sirkkala skola, berättar läraren Lotta Svartsjö.

Tidigare kunde skolan samla alla livsåskådningselever i en grupp. I dag har man två grupper: en för årskurserna 1–3 och en för årskurserna 4–6.

När ÅU besöker livsåskådningsundervisningen är det den sistnämnda gruppen som bänkat sig.

Fråga för dagen är "Hur är jag en bra lyssnare och talare i gruppen?"

Eleven Martin Gunnelius säger att han föredrar livsåskådning framför religion.

– Jag hade religion tidigare men bytte till livsåskådning. Jag var helt uttråkad på religionsundervisningen.

Gunnelius hade friheten att välja eftersom han inte hör till en församling.

Aura Cederqvist säger att gruppen fått diskutera vad som är viktigt i livet.

Dion Tahiri säger att man pratat om känslor och Sienna Rönnblad gillar att man bekantar sig med världsreligionerna.

Melvin Sanberg sammanfattar:

– Livsåskådning är roligt för man får fundera på olika saker. Religionsundervisningen är mera fokuserad på en sak.

Nationellt sett är trenden den samma som i Åboland. Allt fler elever läser livsåskådning, vilket har lett till en diskussion om huruvida de två ämnena borde slås ihop.

Som läget är nu undervisas alla elever som hör till en evangelisk-luthersk församling i religion.

På gymnasienivå kan elever som hör till kyrkan också läsa livsåskådning men det ersätter inte den obligatoriska religionsundervisningen och på avgångsbetyget finns bara ett livsåskådningsämne.

Hör man till kyrkan är det religion.

Elever som hör till andra religiösa samfund – till exempel det islamska eller det grekisk-ortodoxa – får egen religionsundervisning om de är tillräckligt många, eller så väljer de livsåskådning, tillsammans med konfessionslösa.

Läraren Lotta Svartsjö ställer sig inte villkorslöst bakom tanken att slå ihop de två ämnena.

Livsåskådning, säger hon, är det ljuvligaste ämnet att undervisa i tack vare diskussionen som uppstår.

– Den diskussionen släpper jag ogärna. I den lägger vi grunden till respekten för varandra och olika religioner, genom att se vad som gör oss olika och vad som förenar oss.

En del av de åboländska rektorer som ÅU talat med tycker trots allt att en reform är motiverad.

I Skräbböle skola i Pargas är läsåret 2017-2018 första gången som en elev, av sammanlagt 95, har livsåskådning.

Bland eleverna finns sådana som har religionsundervisning trots att de inte hör till en församling. Rektor Jonas Wallin säger att han frågade dem om de vill delta i livsåskådningsundervisning när frågan blev aktuell igen på hösten.

På så sätt skulle Skräbböle ha fått ihop en tillräckligt stor grupp för att själv ordna livsåskådningsundervisningen.

Eftersom de övriga eleverna ville fortsätta med religionsundervisningen så deltar Skräbböle-eleven i Malms skolas livsåskådningsundervisning.

Det här tär inte på resurserna men Wallin säger att han och de övriga lärarna tycker att tiden är mogen för att läroplanen slutar skilja på religions- och livsåskådningsundervisningen.

Att förändringen inte gjordes i och med fjolårets nya läroplan överraskade Wallin.

– Den separata religionsundervisningen är lite av en relik.

Christa Andersson, rektor i Sarlinska skolan i Pargas, är inne på samma linje.

– Religionsundervisningen i klasserna 7–9 är mest religionshistoria och etik och torde passa alla.

Att skillnaden mellan ämnena inte är dramatisk understryks av att de flesta elever som har livsåskådning deltar i samlingar och tillfällen av religiös art trots att skolan erbjuder alternativ, säger Andersson.

I Sarlinska sköts religionsundervisningen och den i livsåskådningskunskap av samma lärare. Praktiskt betyder det att läsordningen måste planeras så, att inga elever får håltimmar.

Livsåskådningen vinner trots allt inte terräng överallt i Åboland.

Till exempel i Kimitoöns gymnasium läser ingen av de 75 eleverna ämnet. Det samma gäller för Kimitonejdens skola (92 elever), Träsk skola i Houtskär (20 elever), Skärgårdshavets skola i Korpo (55 elever) och Kyrkbackens skola i Nagu (86 elever).

– I ingendera skola diskuteras livsåskådning eller religionsundervisningen nämnvärt bland elever, lärare och föräldrar, säger Martin Hartman, rektor för de två sistnämnda skolorna.

Sagt om religionsundervisningen

Nicke Wulff, rektor vid Cygnaeus skola i Åbo:

Pia Lindfors, rektor vid Amosparkens skola i Kimitoöns kommun:

Elise Kurtén, rektor vid Sirkkala skola i Åbo:

Annika Gustafsson, rektor vid Pargas svenska gymnasium:

Utbildare: Risk för att klasslärarnas förståelse inte räcker till

Mårten Björkgren, akademilektor i religionsundervisningens didaktik vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi, upplever att diskussionen om huruvida religionsundervisningen ska slås ihop med livsåskådningskunskap fokuserar på fel saker.

Det humanistiska samhället behöver medborgare som har kunskap om och respekterar de olika religionerna. Därför måste en eventuell sammanslagning av religion och livsåskådning beakta en rad faktorer, säger Björkgren.

– Nu är fokus på organiserandet av undervisningen. Det är begripligt i ekonomiskt krassa tider, men det är också ett resultat av att synen på religionsundervisningen har förändrats. Nu lär man sig om religion, man uppfostras inte i den.

Björkgren tror också att det religionskritiska inslaget i samhällsdebatten sporrar utvecklingen.

En sammanslagning av ämnena kan te sig enkel eftersom religion upplevs vara något som alla har kunskap om, även om den är ytlig.

Björkgren vill vända på argumentet. En reform skulle ställa stora krav på ämnes- och klasslärarna och speciellt den sistnämnda gruppen skulle stå inför den svåra utmaningen att hänga med såväl pedagogiskt som ämnesmässigt.

För blivande klasslärare begränsas inslaget av religion och livsåskådning till en obligatorisk kurs värd fem studiepoäng, och de två ämnena utgör ungefär hälften av den kursen.

Det finns visserligen valbara kurser, men eftersom religionsundervisningen på gymnasienivå minskat – från tre till två obligatoriska kurser – och eftersom ämnet inte förekommer i studentskrivningarna som förr är Björkgren rädd för att klasslärarna inte i dagsläget har en tillräcklig förståelse för ämnena.

– De är duktiga pedagogiskt sett men det finns en risk för att förståelsen för ämnet är sådan att de i undervisningen skulle gå över tröskeln där den är som lägst och inte utmana eleverna.

Björkgrens poäng är att också efter en sammanslagning av ämnena skulle lärarnas ansvar vara stort, troligen större.

– Man ska inte vara rädd för religionen i det nya ämnet som skulle uppstå. Vi har ett stort behov av medborgare som inte är analfabeter i religion. Det är häpnadsväckande hur mycket okunskap det finns, till exempel i sociala medier.

Om en förändring ska genomföras borde man nu börja fundera på vilka teman som är gemensamma för ämnena. I den diskussionen ska vårdnadshavare inkluderas, säger Björkgren.

En sammanslagning kunde testas från årskurs 5 och uppåt. För de lägre klasserna skulle religion och livsåskådning fortsättningsvis vara skilda ämnen.

Det gäller att hitta förändringar som passar alla, säger Björkgren. Tidigare har en enkät bland kyrkans medlemmar visat att en majoritet stöder en sammanslagning.

– Men de som hör till de religiösa minoriteterna – den grekisk-ortodoxa och den islamska – är mer fundersamma. Det är också föräldrar som valt livsåskådning för sina barn. De är rädda för att det nya ämnet skulle få ett för stort religiöst inslag.

Björkgren säger att Finland är en udda fågel i det nordiska sammanhanget. De övriga länderna har genomfört den reform som nu diskuteras och i dessa skolor utgår undervisning från det religionsvetenskapliga.

I Finland finns fortfarande det teologiska inslaget kvar. Björkgren tror att om det avlägsnas helt och hållet kan det få konsekvenser, till exempel i religiösa friskolor.