Teater: Kärleksbrev av A.R. Gurney

Kärleksbrev

av A.R. Gurney

Översättning: Per Erik Wahlund

Regi, bearbetning och visualisering: Riddo Ridberg, Johan Simberg, Ingeborg Spiik

Scenbygge: Anders Öhman

Musik: Keith Jarret, Folkrörelsen

I rollerna: Ingeborg Spiik, Johan Simberg

Teaterboulages premiär, Industrimuseet i Pargas, 6.9

Jag såg en gång en Ibsenpjäs i en förställning där skådespelarna naglade fast en i ögonblicket så eftertryckligt att man greps av en stor oro för hur det skulle gå personerna i dramat – man glömde att man kände till upplösningen.

Något av samma intensiva känsla drabbar en under Teaterboulages iscensättning av A. R. Gurneys ”Kärleksbrev”, en pjäs som skrevs i slutet av 1980-talet och som satts upp flitigt på scener i USA och Europa.

Pjäsen är en brevdialog som brukar gestaltas av mogna skådespelare. Ett drygt halvsekel har gått mellan det första meddelandet, som dateras av ett barn i samband med ett födelsedagskalas 1937, och det sista tårfyllda brevet som är ett kondoleansbrev.

Åbolänningar kan minnas att de sett ”Kärleksbrev” med Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander på besök på ÅST för några år sedan. Den uppsättningen var i linje med en oartikulerad tanke att publiken i någon mån behöver vara starstruck redan innan man börjar.

Det är att blanda bort korten lite – och det öppnar upp för att spela boll med replikeringen ganska publikfriande. Det kan sänka en del av kraften i texten. Men i Teaterboulage gör man inte så, man går försiktigt och känsligt ut.

Och det är så här: Ingeborg Spiik och Johan Simberg är helt underbara på scenen! Och Riddo Ridberg har producerat en föreställning med ett mångfacetterat, nyanserat tonfall.

Rollerna tillhör Melissa Gardner och Andrew Makepeace Ladd III. Hon kommer från en stenrik familj. Hans bakgrund är något mindre tät vad pengar anbelangar, viljan att fylla upp pretentionerna som namnet bär är desto större.

Den viljan har Andrew fått av sin far, och hela barndomen är ett växelspel mellan att vara vanlig pojke och infria förväntningar, som växer hela tiden och till slut växer ihop med honom.

Melissa är från början oberoende, hon säger vad hon har lust till, går från barnets krasst träffsäkra uttryck över ungdomens sarkasm till vuxenhetens undanglidande formuleringar. Men den gamla Melissas tonfall liknar barnets, fast nu med erfarenhet av livets svarta stråk. Allt går inte att kurera med pengar – det säger hon också, rent ut.

Det blir pauser i skrivandet, fastän vänskapen redan är grundmurad, och kärleken lurar på dem som en fågel som vill slå sig ner, men som alltid flyger sin väg igen. Tempot i farmställningen är högt, tiden ilar förbi.

Dramat opererar snabbt och utan övergångar, men Ingeborg Spiiks minspel avslöjar på en bråkdels sekund när Melissa vägrar svara på brev. Johan Simbergs sparsamma kroppsspråk berättar när Andrew är tillfreds med sitt liv och när han är obekväm. Karriärmannen fingrar hastigt på kavajknappen: öppen eller stängd, det är spelrum han ger sig själv.

Pjäsen har slarvigt omtalas som ett stycke som passar för hektiskt upptagna skådespelare. Här kan man sitta ner hela tiden och läsa gamla brev. Manuset får man ha i handen! Vad kan vara mer missledande? Varje ord som inte har täckning kommer att skorra ljudligt i det här upplägget. Det går inte att gömma sig.

Teaterboulage har också valt att spela i ett utrymme som förkortar avståndet mellan scen och publik, i Industrimuseets pensionatsal. Salen är sober – och gemensamt med Melissa och Andrew bär den på historia – stillsamt, tydligt.

Två stolar ett par meter från publiken, två diskreta golvlampor, musik som försiktigt letar sig fram ur högtalare. Den avskalade fysiska utgångspunkten får dramat att växa, liksom hanteringen av tiden – man är samtidigt intensivt i den och utanför den. Teatern behärskar det här trolleriet.

Berättelsen, den knackiga men också djupt kända, ställvis romantiska kärleken mellan den konstnärliga miljonärsdottern och mannen som axlar drömmen om att göra en samhällsinsats (och bli delägare i en framgångsrik firma!) är något vi matats med i film och underhållning tills vi automatiskt gapar när nästa sked rågad med amerikansk kärlek närmar sig.

Men Gurney berättar också en annan historia i sina dramer: den om sprickorna i de tongivande klasserna, de små krackeleringarna, de stora avgrunderna. Att visa vilka omkostnader upprätthållandet av den politiska makten och samlandet av rikedomar har på det personliga planet är ju ett stort tema i amerikansk dramatik.

Spiik och Simberg visar att de känner sprickorna. Det skulle gå lätt att göra ”Kärleksbrev” till en underhållande föreställning om en osynkroniserad kärlekshistoria. Men man kan också, som Ingeborg Spiik och Johan Simberg, spela den med hela sitt register. Då blir den något helt annat. Det blir något som fyller hela rummet, som musik.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi