"Att fokusera enbart på de kvinnliga politikerna i Centern och Samlingspartiet cementerar indelningen i 'kvinnofrågor' och övrig politik"

Fråga: Vilken politiker är mera pålitlig – den som trotsar en politisk överenskommelse för sin personliga övertygelses skull, eller den som går emot sin personliga övertygelse för att rädda en politisk överenskommelse?

Det finns inget entydigt svar på den frågan men nog en intressant diskussion som aktualiseras av att riksdagen i dag röstar om utrikesminister Timo Soinis (Blå) förtroende.

Det är fyra oppositionspartier – SDP, VF, Gröna och SFP – som står bakom omröstningen. Sannfinländarna och KD ser den inte som motiverad.

Störst intresse är trots allt riktat mot regeringspartierna Centerns och Samlingspartiets ledamöter.

När utrikesminister Soini först deltog i en antiabortdemonstration i Kanada – där han var på officiellt besök – och senare på sin blogg hyllade att senaten i Argentina förkastat ett lagförslag som hade tillåtit abort upp till den 14:e graviditetsveckan var det många i regeringspartierna som sa ifrån.

Nu när oppositionen vill fälla, inte hela regeringen utan enbart Soini är fokus på dessa ministrar och ledamöter.

Kommer deras tidigare avståndstagande från Soinis agerande att omsättas i röster mot utrikesministern?

Samlingspartisterna Jaana Pelkonen och Saara-Sofia Sirén säger att de inte kan stöda Soini. Andra tvekar. För mycket står på spel. Blå framtids ordförande,

Europa-, kultur- och idrottsminister Sampo Terho, har tydligt sagt att om Soini faller så faller regeringen.

Skenheligt? Måhända, men främst av allt: politik.

Med det påståendet vill vi inte bidra till politikerföraktet utan snarare sätta misstroendeomröstningen i ett sammanhang, så att kockarna bakom denna soppa får den uppmärksamhet de förtjänar.

Det är nämligen olyckligt om främst de kvinnliga ministrarna och ledamöterna tvingas bära hundhuvudet för ett ansvar som omfattar alla i regeringspartierna och främst statsminister Juha Sipilä och finansminister Petteri Orpo.

Utrikeshandels- och biståndsminister Anne-Mari Virolainen (Saml) har varit tydlig med att Soinis ståndpunkt inte är regeringens linje och går emot hennes värderingar.

Till Svenska Yle (20.8) säger hon trots allt att "omröstningen handlar inte om abortfrågan utan i praktiken om regeringen. Jag kommer att rösta grönt. Regeringen har stora saker att föra i mål."

Virolainen har rätt. Trots att det är förenligt med grundlagen att rösta om förtroendet för en enskild minister så har Blå framtid, med Centerns och Samlingspartiets tillåtelse, gjort omröstningen till en om regeringen Sipilä.

Att fokusera enbart på de kvinnliga politikerna i Centern och Samlingspartiet ger en skev bild av ansvarsfördelningen och cementerar indelningen i "kvinnofrågor" och övrig politik.

Finansminister Orpo, som tydligt sagt att Soinis linje inte är regeringens eller hans egen, konstaterar att ”inte börjar vi fälla regeringen på grund av det här” (Uusi Suomi 19.9), och gör liksom Virolainen: accepterar Blå framtids ultimatum och placerar abortfrågan några pinnhål ner.

Statsminister Sipilä försäkrar alla om att Soini tar justitiekansler Tuomas Pöystis kritik om oförsiktigt agerande på allvar – eftersom Soini själv har svårt att visa detta allvar. Eftersom inget lagbrott förekommit har Soini regeringens stöd, säger Sipilä.

Men frågan har aldrig varit så mycket om juridik som om, just det, förtroende. Att utrikesministern inte har en stor del av oppositionens förtroende är en sak, men hur tänker den breda allmänheten?

Blå framtid är ett marginellt parti, sannolikt utan ledamöter efter nästa års val, men frågan om allmänhetens förtroende omfattar också andra.

Alma Media presenterade i onsdags en undersökning om finländarnas tillit till partiordförandena. Tre kvinnor toppar undersökningen: 58 procent tycker att KD:s Sari Essayah är pålitlig, VF:s Li Andersson får 48 procent och SFP:s Anna-Maja Henriksson 47 procent. Antti Rinne (SDP) och Orpo följer med 40 procent vardera. Sipilä ses som trovärdig av 24 procent.

En förklaring till siffrorna, som forskare Jenni Karimäki vid Centret för riksdagsforskning ger, är att oppositionspolitiker ges en annan roll i den offentliga diskussionen. De får kritisera medan regeringsföreträdare tvingas förklara.

Ett sätt att tolka siffrorna, om man jämför resultaten med partimätningarna, är att pålitlighet inte i allmänhetens ögon är heliggörande allena. Man ska kunna lita på en politiker ja, men man ska också kunna lita på att en politiker får saker och ting gjorda.

Givet det, och givet hur partiet klarar sig i opinionsmätningarna, verkar Orpo och Samlingspartiet klara den balansakten i väljarnas ögon.

Att den gemensamma värdegrund som åberopades när Centern och Samlingspartiet i fjol gick samman med Blå framtid tycks rämna i allt snabbare takt verkar inte spela roll så länge man rör sig framåt.

Därför duger det att ta avstånd från utrikesminister Soinis agerande – och sedan ge honom sitt fulla förtroende. Man litar på att väljarna accepterar denna pragmatikens seger över principerna.