Inga svar i Helsingfors

I ett dygn gjorde USA:s president Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin ett stekhett Helsingfors ännu hetare.

Med tanke på att Trump struntar i globala klimatavtal kan den meningen få mer än en metaforisk betydelse längre fram.

Den globala uppvärmningen – som borde vara den viktigaste för världens två stormakter – hade inte heller någon roll under Helsingforsmötet.

Främst handlade mötet om att tina upp nedkylda relationer, en målsättning som också nåddes – om man får tro Trump själv.

På presskonferensen efter mötet sa den amerikanska presidenten att relationerna aldrig varit sämre, men det var innan han träffade Putin.

Underförstått: han ensam har fixat det som hans företrädare, främst Barack Obama, förstört.

Häpnadsväckande var att Trump beskyllde främst det egna landet för att man inte haft ett fungerande förhållande med Ryssland. Hur ska man förstå detta?

Innan mötet fanns det en ansträngning att se Trump–Putin i Helsingfors som en länk i en kedja av möten: Gerald Ford och Leonid Brezjnev (1975), George H. W. Bush och Mihail Gorbatjov (1990) och Bill Clinton och Boris Jeltsin (1997).

Men Trump är inte jämförbar med dessa amerikanska presidenter eftersom det är oklart i vilken utsträckning han representerar USA.

Två år in i presidentskapet finns fortfarande misstankar om att hans kampanj sökte ryssarnas hjälp för att vinna valet 2016.

Under presskonferensen med Putin försökte han göra juristen Robert Muellers utredning av en potentiell sammansvärjning till ett säkerhetshot.

Det går inte an, sa Trump, att relationen mellan två kärnvapenmakter störs på dylikt sätt.

Det är ett cyniskt drag att göra en oberoende utredning till en fråga om globala relationer, men det uppskattas av de trogna anhängare som stöder honom i vått och torrt.

Att USA:s justitiedepartement väckt åtal mot ryska säkerhetsagenter som ett resultat av utredningen tyder trots allt på att Mueller är något på spåret.

Exakt vad detta är är oklart, men så länge misstankarna finns, och växer sig starkare, ser det minst sagt besynnerligt ut att Trump väljer att föra långa samtal med Putin utan att någon från den egna staben är närvarande.

Att Trump på presskonferensen vägrade säga om han har större tillit till den egna underrättelsetjänsten än till Putins bedyrelse om att Ryssland inte hackade Demokraternas databaser gör det hela än mer besynnerligt.

Agendan för samtalet mellan presidenterna var inte på förhand specificerat. Exakt vad presidenterna diskuterat kommer sannolikt att läcka ut längre fram men intrycket efter presskonferensen var att detaljerna saknades.

Istället fyllde presidenterna sina respektive tal med klyschor om modig diplomati, om vikten av fred i Mellanöstern, och om att man nu tar de första stegen för att normalisera relationerna mellan länderna.

Även om insatserna var större när Trump besökte Nordkorea framstår också Helsingforsmötet som ett där det är Trumps stab som tvingas fylla i de konturer som nu hastigt skissats.

Uppsnacket inför Trumps och Putins några timmar långa möte på måndagen lät förstå att Helsingfors, för en gångs skull, drog världens blickar till sig.

Det handlade förstås mycket om den så uppskattade ”Finlandsbilden”. Tanken var att alla de journalister och tjänstemän som följde i de två presidenternas släptåg direkt och indirekt skulle fungera som reklampelare för en soldränkt huvudstad.

Kvällen innan mötet spred utrikesminister Mike Pompeos en bild på Twitter av en strand i skymningen.

Det politiska budskap som fanns under bilden – att bollen nu ligger hos den ryska delegationen – verkade inte lika viktigt som att den idylliska Finlandsbilden stärktes av en medlem i Trumps kabinett.

Att huvudstaden för en dag var i världens blickfång var förstås ett tillfälle att ta i akt, och att Helsingfors på bara ett par veckor lyckats skapa fungerande arrangemang för 1 500 journalister från drygt 60 länder var värt att lyfta fram, men vad toppmötet sist och slutligen gav Helsingfors och Finland är för tidigt att svara på.

En sak är dock klar: Helsingfors fungerade som fond, och Finland som en möjliggörare, för ett möte, som, om än historiskt, inte gav några tydliga svar.

Vi såg två pompösa politiker träffas. Vi har inte sett vad mötet resulterar i på lång sikt.

Frågan är om vårt lands roll var statistens eller om toppmötet förde med sig ett större ansvar än så?

Trump har till exempel vid upprepade tillfällen utmålat EU som USA:s fiende, åtminstone i handelsfrågor. Den ogrundade, på det hela taget obegripliga kritiken, berördes inte av president Sauli Niinistö – åtminstone inte medan Trump var inom hörhåll.

På hemmaplan kommer den finländska rollen, och Finlandsbilden, att diskuteras ännu länge efter måndagens möte.

Internationellt sett är Finland bortglömt i morgon. När det handlar om att skapa rubriker är vi ingen match för Trump.