Ja, du ska skämmas

Sommarkväll. Klockan är strax efter tio, solen går ner och färgerna är obeskrivbara. Också fotot du tar för ditt Instagramkonto gör dem orättvisa.

Du skriver ”Solnedgång, 27 grader varmt. På verandan med ett glas vitt. Finländsk sommar när den är som bäst!”

Du publicerar bilden. Flödet är fullt med liknande uppdateringar. Lyckliga människor i motljus skriver samstämmigt om sin soldyrkan.

Du lutar dig tillbaka och inväntar ”lajksen”.

Vädret griper in i våra liv på varierande sätt. Det är en glidande skala där personen i exemplet ovan finns i den positiva ändan. För tillfället, ska tilläggas.

I den andra ändan har vi ett kluster av katastrofer. Extrema väderförhållanden orsakar direkt och indirekt hundratals miljoners människors misär, hunger och död.

Vare sig det handlar om översvämningar eller torka – krig och flyktingströmmar följer.

Den som tror att Norden kan betrakta det här på avstånd har fel, frågan är bara vad som når oss först: andras misär eller extremvädret?

Den nordiska våren och sommaren har varit exceptionell. I Finland har vi redan upplevt över 30 heta dagar, det vill säga dagar när kvicksilvret klättrar över 25-gradersträcket.

De senaste dagarna har stora delar av landet badat i en över 30-gradig värme.

Somriga nyhetsrubriker brukar vanligtvis handla om att blågröna alger gynnas av höga temperaturer och svaga vindar, om att fläktarna sålt slut i affärerna.

Senast nu borde vi inse att hettan handlar om mera än så. Den handlar om liv och död, speciellt för personer som hör till riskgrupperna – det vill säga barn, äldre och kroniskt sjuka.

Institutet för hälsa och välfärd räknar med att en värmebölja som pågår i flera veckor kan resultera i flera hundra dödsfall.

Inte enbart människor drabbas. Yle Östnyland rapporterar 18.7 att gårdar nödslaktar kor för att få maten att räcka till.

Innanför Norra polcirkeln härjar just nu åtminstone elva mark- och skogsbränder.

Sverige har drabbats hårdast. Invånare i Enskogen i Ljusdals kommun i Gävleborgs län har uppmanats att lämna sina hem. Där har flera hus brunnit upp och

Sverige har bett EU om hjälp med att släcka bränderna.

Det blir inte lätt. Hettan och torkan ser inget slut.

Bränderna ingår i ett mönster som löper längs de nordligare breddgraderna. Skogsbränder har härjat eller härjar i Kanada, Alaska, Grönland och Sibirien.

Effis – EU:s informationssystem om skogsbränder – noterar att hettan leder till att skogsbrandsperioderna blir längre och oftare återkommande.

I tidningen The Guardian (18.7) beskriver professor Vincent Gauci de nordeuropeiska skogarna som en sorts krutdurk.

De här vanligtvis våta områdena blir snabbt stora kolreservoarer. När de utsätts för långvarig torka och en blixt slår ner – eller en människa är ovarsam med sin lägereld – bryter skogsbränder ut.

I stora delar av världen har det här varit realiteter redan länge. För att tala klarspråk: människor förlorar sina hem, sin livsnäring och sina liv på grund av den klimatförändring som vi alla har en aktiv del i.

Någon vill kanske inflika att den värmebölja som vi nu upplever inte nödvändigtvis behöver ha något att göra med klimatförändringen.

Det är sant att kausala samband är svåra att påvisa, och värmeböljor är en del av nordliga väderförhållanden.

Men det som vi kan räkna med, är att på grund av klimatförändringen så blir extrema väderförhållanden sannolikare.

Vi kan alltså inte säga med säkerhet vad som kommer att ske men vi kan säga vad som med allt större sannolikhet sker.

Och av det som sannolikt sker får vi nu en försmak, också i Finland.

Är vi beredda att inse att det snart inte längre handlar om att avnjuta solnedgångar i 25-gradig värme, utan om överlevnad?

Enligt en enkät som Yle gjorde i början av året upplever 59 procent av finländarna klimatförändringen som ett mycket allvarligt problem.

Kvinnor ser situationen som allvarligare än män – här är procentsiffrorna 70 respektive 49 – och vill att Finland tar en ledande roll i klimatfrågan.

Resultatet är nedslående. Att inte fler finländare ser klimatförändringen som ett allvarligt problem tyder på att de inte ser det som ett problem som rör dem.

Till Yle (2.1) säger forskaren Panu Pihkala att det visserligen finns föräldrar som undrar om de, den äldre generationen, har varit oduglig när barn och barnbarn tvingas leva i sämre förhållanden.

– De här funderingarna är ofta kopplade till starka och tunga känslor – en mix av skuld och skam, säger Pihkala.

Vi säger: Låt skulden och skammen drabba oss, och låt det synas i hur vi konsumerar och ställer krav på företag, i hur vi röstar och ställer krav på politiker om att resurser ska sättas på att motverka klimatförändringen och på de konsekvenser den får.