Miljoner euro statsstöd för pälsdjursfamning?

"Den finländska pälsdjursfarmningen har länge varit förlustbringande. Branschen ges årligen miljoner euro i statligt understöd." skriver Johanna Wasström i ÅU 1.4. Det enda stödet av betydelse som pälsfarmarna får är vikariestödet, årligen ca. 1,5 miljoner euro, som även alla andra lantbrukare även är berättigade till. Det är en struntsumma jämfört med de social- och arbetslöshetsbidrag en nedläggning av verksamheten skulle orsaka. De övriga stöden endast ett par hundra tusen per år, och de är små investeringsstöd till förbättring av djurens livskvalitet, minskning av miljöbelastningen, byggande av skyddsstängsel mot tvåbenta eller fyrbenta inkräktare, samt utbildning och andra behjärtansvärda ändamål. Huruvida farmningen är eller har varit förlustbringande har jag ingen aning om, men tusentals personer är direkt eller indirekt sysselsatta i branschen. Jag är uppvuxen i lukten från minkfarmerna i Nykarleby, och inte gillade jag den då, men på senare tid har miljöåtgärderna fungerat och lukten nästan försvunnit. Huruvida farmningen är etisk eller inte beror på hur man ser på livet och dess mening. Pälsdjuren lever naturligt i trånga hålor i marken och endast hungern driver dem ut att jaga. Om de matas och är friska är de troligen hur lyckliga som helst och fattar inte att de egentligen borde vara olyckliga. "Ständig rädsla och stress" som Johanna Wasström påstår att djuren upplever har jag nog lite svårt att tro på. Påståendet "I sådana här förhållanden florerar virus" är väl också en aning överdrivet. Åldringarna i Nykarleby får även utmärkt vård eftersom stadens ekonomi är bra på grund av farmerna. Astrid Thors (SFP) sa en gång i riksdagen att åldringarna är för henne viktigare än pälsdjuren. Min gamla moster älskade sin minkpäls då hon gick ut på vintern i den österbottniska snålblåsten.