Sannfinländska mönster

Att den sannfinländske riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och misshandel är lika allvarligt som att Sannfinländarna som parti vägrar att dra de rimliga slutsatserna av domen.

På ett sätt är det trots allt inte överraskande. Partiet har redan tidigare uppvisat den här typen av dubbelmoral. Ordförande Jussi Halla-ahos agerande kan jämföras med förra ordföranden Timo Soinis, när denna tvingades ta ställning till Halla-ahos dom.

Men eftersom Sannfinländarna inte agerar måste de övriga partierna göra det. Inför riksdagsvalet nästa år är det bra om partierna tydligt säger vem de kan tänka sig att bilda regering med, och vem som är utesluten.

Vi backar bandet. Det var i fjol på riksdagens lillajulfest som Teuvo Hakkarainen, i riksdagens café, misshandlade och ofredade riksdagsledamoten Veera Ruoho (Saml). Ruoho deltog inte i firandet. Hon var i riksdagen för att arbeta.

Hakkarainen tvingade sig på henne, grep tag i hennes nacke och kysste henne. Ruoho fick smärtor i nacken efter misshandeln. Tingsrätten dömde i måndags Hakkarainen till 1 400 euro i böter och han ska betala Ruohos rättegångskostnader.

Åklagaren, som yrkade på 60 dagar villkorligt fängelse och 1 600 euro i böter, har överklagat domen. Enbart böter är inte tillräckligt i ett så allvarligt fall av misshandel är motiveringen.

Strax efter lillajulfesten i fjol fick Hakkarainen en varning och tillrättavisning av den sannfinländska riksdagsgruppen. Hakkarainen lämnade själv posten som partiets andra vice ordförande.

Det första uttalandet efter tingsrättens dom, av ledamoten Leena Meri, var att det räcker: domen leder inte till några ytterligare åtgärder, även om ordförande Halla-aho har sagt att partiledningen ska diskutera saken.

Hakkarainen är återvald riksdagsledamot från Mellersta Finlands valkrets.

I valet 2015 fick han 5 557 röster, nästan 2 200 röster fler än i riksdagsvalet 2011 och, till exempel, drygt 1 200 röster fler än vad De grönas ordförande Touko Aalto fick i valet 2015 i samma valkrets.

Jussi Halla-aho vet att för Sannfinländarna, som balanserar på sexprocentsgränsen i opinionsmätningarna, är Hakkarainen viktig. Att Hakkarainen nu gjort sig skyldig till de brott som Sannfinländarna gång efter annan vill fästa på asylsökande män leder till denna fantastiskt skenheliga strategi: man gör det minsta möjliga för att inte uppröra Hakkarainens väljare.

Det är möjligt att Hakkarainen inte ställer upp för omval, men partiets agerande kan påverka dem som återvalde Hakkarainen 2015 – han hade redan under sin första mandatperiod gjort sig skyldig till ett beteende som inte tillstår en riksdagsman.

Skälet till att Hakkarainen inte utesluts ur riksdagsgruppen – att skilja honom från riksdagsarbetet är en mer komplicerad process och kräver åtminstone att åklagarens besvär leder till en fängelsedom – är alltså detsamma som Sannfinländarnas förra ordförande Timo Soini (numera i Blå framtid) beaktade när han lät Halla-aho hållas trots domar för brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp 2012.

Fiskar man röster i grumliga vatten ska betet inte vara rent.

Sannfinländarna splittrades efter att Halla-aho valts till partiordförande i fjol (då också Laura Huhtasaari och Hakkarainen valdes in i partiledningen) men banden mellan moderpartiet och det tredje hjulet i regeringen, Blå framtid, är fortfarande starkt.

I en intervju för Verkkouutiset (15.6) säger försvarsminister Jussi Niinistö (Blå) att han varje vecka ombes återvända till Sannfinländarna. På frågan om huruvida han är på väg tillbaka svarar han inte, men däremot säger han sig hoppas på att Blå framtid och Sannfinländarna en dag återförenas.

Det här förvånar inte. Inom högerpopulismen finns det en ansats att äta kakan och ha den kvar. Det vill säga att det man anklagar andra för, för att vinna politiska poäng, och de faror man målar upp, för att vinna röster, finner alltid ursäkter och förmildrande omständigheter när de uppdagas i det egna lägret.

I Teuvo Hakkarainens fall har hans alkoholism, och en förvrängd uppfattning om vad det innebär att vara sig själv, setts som straff nog, alternativt fungerat som ett sätt att släta över det inträffade.

Förstå oss rätt: alkoholism är inget som ska straffas. Den som lider av sjukdomen ska få hjälp med att överkomma den, men det utesluter inte att handlingar har konsekvenser. Om konsekvenserna sidsteppas på grund att politiska strategier är beskyllningar om ansvarslöshet på sin plats.

Det finns strömningar inom Sannfinländarna som gör att partiet kan beskyllas för ansvarslöshet – och för värre saker. Flirten med högerextrema krafter, och Trumpliknande tendenser att urholka sanningsbegreppet, ingår i samma pallett som fallet Hakkarainen och hur det har hanterats.

Den palletten bör varje parti beakta inför riksdagsvalet och klart och tydligt säga om man är beredd att acceptera eller inte som del av en regering.