Ett läge med bara förlorare – i verkligheten är vardagen inom småbarnspedagogiken nästan så långt från fina teorier som man kan komma

När något löser sig så att allt går bra för alla och alla är nöjda och glada brukar man tala om en win–win-situation.

Inom småbarnspedagogiken i de allra flesta av landets daghem just nu kan man dock tyvärr inte tala om några vinnare, snarast bara förlorare, med ledsna barn, ledsen och utarbetad personal, ledsna föräldrar och barngrupper som inte fungerar.

Vem i vårt samhälle vinner på att småbarnspedagogiken körs i botten?

Absolut ingen.

Det är med andra ord dags att sätta stopp, backa bandet och börja från början.

Det är dags att tänka om, styra upp och göra tillvaron inom småbarnspedagogiken inte bara dräglig för både barn och vuxna, utan rentav till den del av det livslånga lärandet, som den är tänkt att vara.

I Norge har man nyss haft en flera veckor lång strejk inom småbarnspedagogiken

Småbarn har varit tvungna att följa med sina föräldrar på jobb, föräldrar har varit tvungna att ha med sig sina småbarn på jobbet.

Alla som har försökt med sådana lösningar vet hur slitsamt, ineffektivt och otroligt tungt det är för alla parter i längden.

Efter en förmiddag är kaffeautomaten på pappas jobb, där man också får kakao, liksom testad efter den tredje muggen. Några fler höjdpunkter finns knappast i den vuxenvärlden.

Då blir det film på mammas telefon eller spel på familjens surfplatta i evighet, för vuxna måste hinna jobba också.

I längden blir också det ohållbart för alla inblandade. Vi har fortfarande distansvardagen i färskt minne.

Mormor och farfar ställer upp som barnvakt – till en viss grad. Men veckovis, nej det går inte.

Familjer får pussla, och pussla igen.

Få föräldrar orkar eller hans ens kapacitet att ägna sig åt småbarnspedagogik då de samtidigt borde göra sitt jobb.

Det handlar inte bara om att barnen behöver det sociala samspelet med andra jämnåriga.

Det handlar om att småbarnspedagogik är just småbarnspedagogik, med en egen läroplan där varje stad och kommun utöver nationella mål har sina egna satsningsområden.

I dag utbildas lärare inom småbarnspedagogiken på universitetsnivå.

Det ser jättebra ut – i teorin.

I verkligheten är vardagen inom småbarnspedagogiken nästan så långt från fina teorier som man kan komma.

De små grupperna för barn som behöver extra mycket stöd är fulla. Att få de utredningar som allt fler barn skulle behöva för att få det stöd som de enligt lagen har rätt till tar tid och köerna är långa.

Barn som skulle behöva stöd och som har svårt att klara sig i stora grupper med många andra barn, där också flera andra skulle behöva stöd i någon form, får inte den hjälp de behöver – och har rätt till.

Personalbristen är stor och på många håll råder det i slutet av året dessutom vikariestopp.

Det förutsätter dock att det skulle finnas vikarier att få.

På samma sätt som inom äldreomsorgen går en stor del av många enhetschefers tid speciellt på kvällar och veckoslut åt till att försöka hitta vikarier.

Är en eller flera kolleger sjuka och borta från en daghemsavdelning hjälper det inte med välformulerade och genomtänkta nationella teoretiska läromål för vad finländska fyraåringar borde kunna.

Då räcker de som är på jobb knappt till, och att de skulle få göra sitt egentliga jobb som pedagoger specialiserade på småbarns utveckling finns det inte möjlighet och tid för.

Ge småbarnspedagogerna ett löneprogram, som lyfter dem ur lönegropen och som motsvarar den universitetsutbildning som de har.

Öka stödtjänsterna, så att alla får göra det som de är bäst på. Det gäller både barn och personal.

Bästa beslutsfattare både nationellt och lokalt – gör vad du kan för att lösa den kris som småbarnspedagogiken befinner sig i.

Vårt samhälle har inte råd med en urholkad småbarnspedagogik och utbränd personal.

Småbarnspedagogiken är en grundsten.

Ge den de förutsättningar som den behöver, innan det är för sent och den har raserats totalt.

För vilket är alternativet till en fungerande småbarnspedagogik på sikt?

Inget. Det finns inget alternativ.