Knäckt av etisk stress – vård och omsorg borde väl rimligtvis bygga på just möjligheten till vård och omsorg
Låt oss anta att de flesta människor gillar sitt jobb – när de får göra sitt jobb.
Eller för att vara riktigt tydlig – när de får göra sitt egentliga jobb.
Den som är lärare är förmodligen intresserad av pedagogik och didaktik, vilket fick honom eller henne att en gång i tiden söka sig just till pedagogikstudier och läraryrket.
I dagens skola är det dock ofta nästan en ynnest om läraren hinner ägna sig en smula åt pedagogik mellan allt annat som ska dokumenteras, rapporteras, administreras och lösas.
Eller en lärare inom småbarnspedagogik som på pappret har inritad tid för att planera den pedagogiska verksamheten. I praktiken behövs hen dock hela tiden i barngruppen, på grund av personalbrist och akut brist på tillräckligt med stöd för de många barn i en vanlig grupp, som skulle behöva det.
Eller en daghemsföreståndare vars arbetsdagar samt kvällar och veckoslut går åt till att försöka hitta vikarier att ringa in. Då blir det inte mycket tid – eller ork – över för det egentliga jobbet.
Låt oss anta att den som söker sig till exempelvis hemvården eller äldreomsorgen verkligen vill jobba med äldre människor, som behöver hjälp.
Det kommer dock snart att visa sig att jobbet i praktiken är ett enda fnattande från adress till adress, med en ständig blick på klockan och en konstant medvetenhet om att man lämnar sina klienter besvikna efter sig.
Låt oss anta att de flesta gillar sitt jobb – när de känner att de har fått göra ett bra jobb.
HBL skriver (27.2.2023) om färsk forskning vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, där tretton sjuksköterskor har intervjuats om varför de har lämnat branschen.
En gemensam faktor är just känslan att inte kunna göra ett bra jobb.
Forskaren Daniela Pyhäjärvi , som själv har en bakgrund inom vården, är en av dem som har gjort studien. Hon säger att sjukskötarna har en klar bild av hur ett gott jobb ser ut i vårdbranschen.
De vill hinna se människan i patienten.
De vill hinna vara närvarande och hinna lyssna.
De vill hinna visa empati.
Men inget av det här finns det tid för.
Det är lätt att tycka att det de vill borde vara ganska grundläggande i en bransch som handlar om människor, om människor som dessutom som utgångspunkt är utsatta och sårbara för att de är gamla ensamma, sjuka och kanske ängsliga och oroliga.
Vård- och omsorgsbranschen borde väl i rimlighetens namn bygga på just möjligheten till vård och omsorg.
Men så är det inte. Något sådant finns det inte tid till.
Hankenforskningen presenterar hemska exempel, som är hemska just för att de inte på något sätt är unika utan tvärtom så vanligt förekommande, även om det handlar om olika organisationer och arbetsplatser.
Ett exempel är en sjukskötare inom hemvården.
Hon har slutat dricka något alls på morgonen och förmiddagen eftersom hon inte kan gå på toaletten förrän på eftermiddagen.
Är det rimligt i dagens finländska arbetsliv?
Nej, rimligt är det naturligtvis inte, men en del av verkligheten är det.
En annan fick inte leta efter en sax för att klippa vildvuxna naglar på en olycklig patient.
En tredje blev tvungen att säga till en patient att hen har dödlig cancer för att sedan vara tvungen att skynda vidare, utan att ha tid att stanna kvar ens en liten stund hos patienten efteråt.
En annan av de intervjuade undvek ögonkontakt med patienterna – för att klara av att kunna ila vidare, så snabbt som de ökade arbetsuppgifterna krävde.
Det här är ganska längt från den empati och omsorg som de som har sökt sig till branschen vill visa och jobba med.
Att det är förödande för den egna hälsan att varje dag efter arbetsdagens slut gå hem med en gnagande känsla av otillräcklighet förstår vem som helst.
Utmattningsdepressionen står lömskt lurpassande, beredd bakom hörnet, redo att rycka ut när som helst och ta över helt och hållet.
Forskarna talar om etisk stress. Vi vet vad vi borde göra, men vi hinner inte göra det och framför allt hinner vi inte göra det ordentligt.
Pyhäjärvi säger att det vårdpersonalen egentligen vill ägna sig åt är själva jobbet, det kliniska. Det är också det de behärskar bäst, säger de.
Kanske det skulle vara dags att fråga människor som jobbar inom till exempel vård och skola vad de behöver för att kunna göra ett gott jobb. Sitt jobb.
Det är ju inget märkvärdigt de kräver, kan man tycka.
Tid att hålla handen en liten stund, tid att vara en professionell människa.
Ska det vara så vansinnigt orimligt?
Vi är ute på djupt vatten, om vi som samhälle tycker att det är så här det ska vara.
Väldigt, väldigt djupt vatten.