Vårdberget tog emot våren i Åbo – "Det är viktigt att känna att man hör till ett sammanhang"
Det är rått i luften, men stämningen är varm när Åbobor och andra vänner av valborgsfirandet samlas på Vårdberget på söndagskvällen för att höra Brahe Djäknar och Florakören sjunga in våren under ledning av körernas nya dirigent Hanna Kronqvist.
Vapptidning med årtionden på nacken
I vimlet delar Kajsa Viitamäki, vice ordförande för ÅA:s studentkår, Oscar Skogberg, SofiaNordgren, Ida Nikkanen och Emmy Wikström ut vapptidningen Errores.
– Det är världens äldsta vapptidning som har utkommit sedan 1933.
Årets upplaga reflekterar över studielivet och samarbetet mellan studentföreningarna.
Tidigare var vapptidningar ganska långt i från politiskt korrekta. Är skämten annorlunda numera?
– Jo, det fanns allt möjligt när vi bläddrade i tidningar från 1980- och 90-talen. Men det var hur lätt som helst och skojigt att hitta på nya roliga skämt. Alla som läser Errores ska kunna ha roligt. Man kan alltid skämta om sig själv.
– Och om rektorn!
Sjungit med i tiotals år
I god tid innan körerna börjar sjunga har Jörgen Hollsten, Sten Holmström, Kurt Långbacka och Rabbe von Weymarn kommit till Vårdberget. De sjunger alla med i valborgskören, numera som Ärkedjäknar, och har gjort det i många, många år.
– Givetvis! Det hör till, säger de alla med en mun.
För Hollsten är det 58:e gången han deltar i vårsången på Vårdberget.
– Jag har sjungit med länge. Det är tradition att vara här, kan man säga. Jag började sjunga redan i Classicum och då var Kurre här min första dirigent. Sedan dess har jag sjungit. Det är alltid roligt att sjunga och speciellt här, med stor publik.
Herrarna hör till ett gäng som firar valborg tillsammans. Det har de gjort sedan 1966. Eller 1965.
– Efter sången skyndar vi hem till Pargas för att fortsätta kvällen där. Vi är cirka tjugo personer som brukar fira tillsammans.
Sten Holmström har sjungit med sedan början av 1960-talet, utom någon enstaka gång då han har varit borta.
– Det skäms jag fortfarande för, säger han och de andra skrattar.
För Kurt Långbacka är det 73 år sedan han sjöng på Vårdberget för första gången.
Fyra dirigenter
– Sedan bodde jag utomlands, men de 25 senaste åren har jag bott i Pargas och varit med varenda gång. Jag har hunnit med fyra dirigenter.
Någon säger att "Vinter rasat..." eller "Längtan till landet" är den stora vårsången, men någon annan fyller i med "Glad så som fågeln" och Studentsången.
Rabbe von Weymarn, som sjöng på Vårdberget första gången 1963, hör till den hälft av det här gänget som har övat inför årets konsert.
– Vi har sjungit så många gånger att vi har sångerna i ryggraden, säger Hollsten, som hör till den andra hälften.
De konstaterar att den nya dirigenten Hanna Kronqvist har ett bra grepp och att kamratskapet är det fina med körsång.
– Förutom att vi sjunger så fint!
Bra dag att samla pantburkar
Det prasslar när Axel Holmberg, 12, från Ekenäs och Linus Lönngren, 11, från S:t Karins gör sig beredda med sina plastkassar för att börja samla pantflaskor och tomburkar.
– En gång fick jag ihop omkring 200 euro när jag samlade med min storebror, säger Lönngren.
Killarna konstaterar att det är många som ger sina tomma burkar till dem och de brukar också fråga folk om de kan få tomburkarna.
– Jag samlar pengar till en ny speldator. Efter det här ska vi äta mjöd och munkar, säger Holmberg.
Lär de yngre traditionen
Sara Kjellberg, Elin Kjellberg och Hanna Rintamäki gillar Vårdberget för att det är en tradition med bra stämning där man träffar folk som man inte annars ser.
– Vi har mössorna upp och ner, för man får inte ännu ha den på sig officiellt. Våren är inte ännu invigd. Det är viktigt att vi lär de yngre generationerna hur det ska vara, eftersom de inte har upplevt Vårdberget på grund av pandemin.
"Viktigt att höra till ett sammanhang"
Viktor Henriksson, snart 14, har en kritvit ny lippis.
– Jag har köpt den i dag!
Han bor i Ekenäs och är på Vårdberget med mamma Linneá Henriksson, som alltid var här som barn.
– Våren börjar här! Det finns vissa människor som man bara ser här och aldrig träffar någon annan stans, säger hon och hejar på någon som går förbi.
– Pandemin visade hur det går om vi alla lever bara med oss själva. Det är viktigt att känna att man är en del av ett större sammanhang och att man hör ihop med andra.