Pendlandet är ett slöseri med resurser

Man vill bygga en entimmes järnväg mellan Helsingfors och Åbo och tvistar om hur nya banor österut från Helsingfors skall dras. Politikerna breder ivrigt ut sig för att få en snabb tågförbindelse just till sina städer.

Allmänna samfärdsmedel sparar miljön. Men: Ju snabbare resorna kan göras, desto längre vägar tenderar folk att pendla. Eller åka till fritidsbostaden.

Och pendlandet, vare sig det sker med bil eller tåg, är ju slutligen ett slöseri med resurser och stick i stäv mot klimatmålen. Inte bara energi går det åt, men också tid. Vad man än sysslar med under resorna förlänger de den totala arbetstiden.

När jag en gång ivrade för gratis kollektivtrafik sade min bror att folk helst borde bo där de arbetade eller studerade. Det är dock inte alltid möjligt, men det borde vara det eftersträvade målet – inte att förlänga arbetsresorna rent fysiskt eller favorisera pendlandet mellan städer.

Och de korta restiderna är ofta en chimär. En timme med bil från Pernå till Helsingfors utlovades. Men det gäller idag bara om man har flygande start på motorvägen och skall till Helsingfors stadsgräns. Samma problem stöter vi på i fråga om Helsingfors och Åbo; järnvägsstationen är sällan slutdestinationen.

Kustbanan österut skulle kantänka skapa nya arbetsplatser. Men inte är det ju konstgjort skapade arbetsplatser som vi behöver för vår överlevnad och vårt välstånd, utan resurser, nyttigheter. De ökar inte av att vi inrättar nya järnvägsförbindelser, bygger nya motorvägar; tvärtom ökar förbrukningen av energi i det långa loppet.

Därtill har vi ju också gamla vägar och järnvägar att underhålla.

Om restiden till Åbo förkortas på bekostnad av antalet stationer där tågen stannar, så föreslår jag som alternativ en ny teknologi: avkoppling och hopkoppling av vagnar under fart. Andra lösningar för att betjäna stationer på vägen är dubbla spår och automatiserade små tåg som kan gå med korta mellanrum.

Allt detta borde tas i betraktande när man nu planerar enorma investeringar. Hur påverkas livet på de orter som får nya förbindelserna? Är det ändå Helsingfors som drar det längsta strået? Eller är det schaktningsentreprenörernas behov av nya byggobjekt som spökar i bakgrunden?

Jan-Erik Ingvall

Helsingfors