Att bli väckt tio gånger per natt blev för mycket - anhörigvårdaren Carin Åminne vårdade sin Alzheimersjuka man hemma i flera år

När Carin Åminnes man Folke Åminne år 2011 fick diagnosen Alzheimers sjukdom kom den inte som någon överraskning för henne.

– I flera år hade jag misstänkt det. Alzheimers sjukdom är en sjukdom som smyger sig på och inget som kommer hastigt, även om man drar sig för att erkänna fakta i det längsta.

Sju år efter diagnosen har Folke Åminne fortfarande inte accepterat att han har alzheimers. Sedan förra hösten bor han på Rosen, som är Hemmets demensavdelning. Han trivs bra, men när Carin besöker honom frågar han "Vad gör jag här? Varför vill du inte ha mig?".

– Då vinkar jag och säger hej då, vi ses igen om ett par dagar. Det är jobbigt att gå därifrån med en känsla av att man inte gör något.

Vård hemma dygnet runt i många år

I många år har hon som anhörigvårdare vårdat honom hemma dygnet runt.

– Han slutade läsa tidningar. Han satt framför teven men tittade inte på vad som hände i den. Han blev väldigt orolig, samtidigt som förmågan att ta egna initiativ försvann.

Hon tog honom med sig på utfärder till Runsala eller Forum Marinum.

– Han som tidigare hade sjungit i flera körer ville inte längre sjunga. Orden och noterna flöt ihop för honom. "Jag vill inte", sade han. Geisten försvann. Också skrattet försvann ganska tidigt, Folke som alltid hade varit en glad sällskapsmänniska och sångare.

Han halvsov genom dagarna i sin fåtölj. På nätterna kunde han som värst väcka henne mer än tio gånger per natt bara för att kontrollera att hon fanns kvar.

– Till sist blev det för tungt. Jag har ju mina egna sjukdomar som jag borde hinna tänka på också.

Nätaffärer och ilska

Till Alzheimers sjukdom hör också perioder av aggressivitet, som kan utlösas om det är något den sjuka inte förstår eller inte tycker om. Carin, som fick ta emot ilskan, säger att det hela tiden gällde att komma ihåg att det handlade om en sjukdom.

Hon kunde lämna sin man ensam hemma bara för korta stunder. Han rymde inte och försökte inte använda spisen, men han beställde mängder med varor från nätet.

– Det kom kalsonger och det kom strumpor och alla världens preparat. Jag försökte gömma datorn men han hittade den och beställde mer. Sedan kunde vi inte ha datorn hemma längre.

Visst har hon som anhörigvårdare fått avstå mycket, speciellt de sista åren som han bodde hemma. Samtidigt är hon mycket tydlig med att det inte är synd om henne. Hon har haft ett fantastiskt liv, säger hon med eftertryck.

– Jag tog honom med mig överallt. I tretton år var jag ordförande för Åbo svenska pensionärsklubb och då fick han komma med mig på pensionärsföreningens träffar och resor, men de tre sista åren då han ännu bodde hemma orkade han inte längre. Då kunde jag inte heller åka på möten längre bort till exempel. Men i lördags var jag på Chess till Helsingfors med Pohjola-Norden, säger hon och lyser upp.

Det hade varit otänkbart för några år sedan. Men nu bor Folke Åminne på Rosen efter att tidigare ha varit där på intervallvård och det är inte längre Carin som måste se till att han är ren och rakad.

En lättnad och samtidigt tungt

– Jag behöver inte längre iaktta honom hela tiden för att se om han mår bättre eller sämre. Det är en stor lättnad. Men visst var det tungt att lämna bort honom och jag vårdade honom hemma så länge det bara var möjligt.

Hon berömmer Rosen. Personalen är vänlig och ser också de anhöriga som hälsar på. Det ordnas mycket program och under andakterna och sångstunderna med gamla sånger sjunger Folke med. De gamla sångtexterna minns han.

– Man märker hur viktigt det är med en svensk miljö för den som har insjuknat.

Också Folkhälsan får beröm för sin gubbdag för män som lider av en minnessjukdom. Deltagarna åker taxi till och från träffen, de får mat och program och träffar andra i samma situation.

Samtidigt får anhörigvårdaren några timmars andhämtning.

Nätverket hjälpte att orka

– Jag har ett väldigt nätverk och har varit engagerad i församlingen, Svenska folkpartiet, seniorerna och pensionärsföreningen. Jag har mina körer och två barn och nio barnbarn. Det har hjälpt mig att orka. Men visst blev jag själv ganska slut, både fysiskt och psykiskt.

Carin Åminne uppmanar alla som har en anhörig med Alzheimers sjukdom att både koppla in minnesskötare och socialen i ett tidigt skede.

– När de var på hembesök kunde han stiga upp och säga "Nu orkar jag inte mer med er". Det gjorde ju också att han sedan fick de undersökningar som behövdes. Det finns hjälp att få.

På fredag uppmärksammas den internationella alzheimerdagen.