"Där kravet är att text ska vara på två språk skriver man ner vad som kommer ut med den kompetens som den dagen råkar vara på jobbet. Annat blir för dyrt och krångligt"

Schildts & Söderströms har gett ut sin tredje samling språkmalörer, ett urval av dem som samlas på FB-sidan ”Svenska grodor i Finland”. Jag brukar också skratta åt dem, i alla fall en gång.

Oftast handlar det om skyltar, i affärer, på stan. Reklam och annonser. Lappar i trappuppgångar, eller annars där människor möts. Skyltarna landar på FB-sidan för att svenskan malträteras där. Ibland också engelskan, nån enstaka gång finskan som ändå brukar vara det tungomål som har översta platsen på skylten och som på så sätt är vägledande.

Det senaste inlägget på FB är en upptejpad lapp som börjar med ”WC epäkunnossa” och slutar med ”Toalett i sjukdom”. Det är upplagt på FB i slutet av maj.

Håll med! Det är inte vidare roligt när jag föreläser om det så här. Föreläsningen är inget vidare rolig, och skylten jag pratar om är det inte heller. Det är den plötsliga konfrontationen som får en att brista ut i skratt. I upprepningen står de sig sällan, de ofrivilliga språkvitsarna, språkmalörerna.

Men nån måste tycka att de håller för omläsningar, för nummer två i grodsamlingsutgivningen lade sig som tvåa i akademiska bokhandelns försäljningstopp, mellan romanförfattarna Westö och Holmström, åtminstone om man får tro ett FB-inlägg från i fjol.

Vad det fotot riktigt säger öppnar sig inte för mig. Kanhända säger det att finlandssvenskarna föredrar något nyutgivet som tupplitteratur.

Förlaget skriver så här på sin hemsida om senaste grodboken, ”Är detta nöjdigt?”. Den ”inbjuder igen till gemensamma skratt åt de där misstagen som vi alla gör oss skyldiga till och mår så bra av att tackla med humor”.

Och nu börjar vi närma oss den heta gröten. Ena delen av den portionen är jag själv. Kanske jag bara är en person helt utan humor. Vet vem man kan ringa för att få medhåll där.

Eller så är det så här: att alla de där misstagen inte alls är misstag, kanske mer en sport. Man skriver vad som faller en in utan att kolla i ordboken, sånt förstör ju bara en bra skylt!

Ett annat spår är detta: man struntar helt enkelt i om det blev rätt eller fel av mindre glättiga skäl. Där kravet är att text ska vara på två språk skriver man ner vad som kommer ut med den kompetens som den dagen råkar vara på jobbet. Annat blir för dyrt och krångligt.

Ibland läggs formuleringarna kanhända med ett beklagande, ibland inte ens det. Det har ju sällan eller aldrig några konsekvenser att det som står på plåsterförpackningen är helt åt skogen. Eller på nån annan förpackning för den delen, sån som inte bevakas av lagstadgad myndighet. Veterligen har ingen finlandssvensk dött för att den inte begripit doseringen för kosttillskottet för ett långt liv.

Jag tror inte alls att alla de där språkliga felstegen är äkta malörer, utan att en hel del av dem finns där för att de som håller i pennan helt enkelt skiter i om det blir rätt.

Det gör mig ont, inte så mycket som minoritet, fast lite därför också. Mest lider jag för att man inte visar respekt för språket – vilket det än är. Respekten för språk, det/dem vi har att kommunicera med, den får man inte pruta på. Min humor ebbar ut någonstans där.

Konst får rådda med språket. Jag ser en liten öppning här. Annars är det som jag trodde: jag har knappt någon humor alls.

Men i min byrålåda har jag en t-shirt som det står ”Kielipoliisi” på. Den köpte jag på en mässa när Finland firade ett Agricola-jubileum. Det måste ha varit något jämnt, så det var kanske 2007. Eller 2010, födelseåret för några hundra år sen är på ett ungefär.

Och en gång hade jag den på mig när jag skulle iväg på något språkanstruket. Men så fegade jag och bytte i tamburen.