Ann-Helen Attianeses dikt har väderkorn för samtidens ömma punkter

Ann-Helen Attianeses nya diktsamling – som är hennes sjunde – hör ihop med diktboken ”Utmarker” som utkom 2014 och behandlade ämnen som utanförskap och tillhörighet.

Den visar hur tilliten står till det välkända och stillastående och rörelsen hos den som vill in i gemenskapen automatiskt blir ifrågasatt.

Som kompensation i gestaltningen fanns en särskild frenesi i den språkliga attacken. Den fortsätter i ”Kursiv melankoli” som mer handlar om tiden mer än om platsen. Och den som väntat på en diktsamling som nämner corona har blivit hörd. Men coronan nämns mest i förbigående – fast det känns så är den inget som står utanför tiden.

”Kursiv melankoli” är ett citat av den finska poeten Eino Santanen, ordkombinationen är suggestiv, påträngande, undanglidande.

Kursiv hör ju typografin till, som teknik att låta texten fånga uppmärksamhet genom sin lutning, men ordet kan också betyda ”översiktligt”, som när man studerar in något just så, utan att behöva minnas alla detaljer.

Den finska användningen inkluderar betydelser som ”fritt”, ”pågående”, ”oavgränsat”.

Ann-Helen Attianese ser till att få med sig så mycket som möjligt av det. Hon har alltid varit intresserad av språk, dess böjlighet och motstånd.

Jag tänker mig att titeln också antyder att känslan är oanvändbart formlös ända tills den får språklig form.

Attianese har alltid skrivit poesi som en motståndshandling, ibland i ett mer entydigt ärende som i samlingen ”come noi” (2018), som handlade om den kalla inställning världen och vi har till flyktingar som behöver vår hjälp.

”Som vi” betyder den italienska titeln, den ville skapa en inlevelse i den livsfarliga flyktvägen över Medelhavet. Och i vad som sedan hände.

Men det har aldrig funnits spår av vädjande i Attianeses dikter, inte heller av indignationens kortverkande energi.

Den metod hon kör med är upprörandet: att röra vid, synliggöra och kasta upp i luften så mycket som möjligt av det som sticker upp eller talar till en, skrikande eller smeksamt.

Sen får man se hur de olika delarna, skärvorna, fragmenten, formar sig till bilder eller uppfordrande fraser.

Det finns en obeveklighet i detta som läsaren mår bra av, ibland tänker jag att hennes dikter har egenskaper som hos olika slag av nederbörd, allt från vårregnets mildhet till hagelskurens omutliga vrede.

De träffar en, och känslan av att andra läser dem får en att vilja driva mot ett uppror mot allt som är orättvist. Inte mycken dikt som skrivs i dag har den effekten.

”Kursiv melankoli” börjar liksom ”Utmarker” på en given boplats, men den övergår snabbt till en plats i språket.

Man kan stänga in i sig också där, leva obemärkt. Samlingens struktur får följa stoffet, första halvan av boken är en tyglad och otyglad utgjutelse. Så följer en hastig inbromsning: ”här tar första akten slut / innan den knappt hann börja”.

Med den skärpta uppmärksamhet som avbrottet ger ser man perspektivet, inledningens ”vi” och uppföljningens ”jag”.

Ibland korsar linjerna varandra igen, ibland går de inte att skilja åt. Den individuella bågen måste uppmärksammas, det finns en tung resonans i det i bokens andra dikter.

Kvinnor omtalas ofta i pluralis, de ”levererar i bredd” står det i en av texterna.

Kvinnor tycks avkrävas just det. Men Attianeses dikt har alltid också visat upp arbetets andra sida, den med de fula knutarna och de ofästa trådarna: ”länge har jag stått i beråd att försvinna / en arm och ett ben åt gången // låtit dagarna makligt passera / låtit stolarna gapa tomma // men låt oss nu tala / om det som lades fel, av mig / jag har inte skadat min kropp / men lyriken liknar min epikris // orden andas med sönderrökta lungor / var sida är försumbara avsked” .

Attianese har en förmåga att placera in något skärande och definitivt oroande i varje dikt, som ordet ”försumbara” i dikten ovan.

Hela den nya samlingen visar på hennes väderkorn för ömma punkter. Den är skoningslös, men aldrig utan medkänsla.

Man läser först dikterna i ett svep, skyndar framåt och försöker väja för det värsta smattret av snabba bilder. Sen går man tillbaka och konfronterar dem en och en, som denna, som kraftfullt och precist inkluderar ett av dagens mest brännande ord: ”ibland börjar tid utan vidare om / oklar och mjölkvit vecklas den ut // att hanka sig fram med // sopkvastar, nit och vaccin / trägen är den som inget vinner.”