Paradisbagare

Läser en Impuls-kolumn av Anna Lillkung i ett januarinummer av Hbl, det handlar om dokusåpor som ”Paradise Hotel”.

Dem har jag inte följt, fast jag är nyfiken på sånt som är populärt. Lillkung säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som får henne att sluka avsnitt efter avsnitt. Läser med intresse. Populärkulturen utgör en skog av referenser, som man plockar bilder och stämningar ur. Man förväntas relatera till dem.

Det finns också en pågående akademisk forskning om populärkultur initierad av olika inriktningar inom humaniora och mediekunskap.

På nätet kan man hitta en spirande tidskrift i samarbete mellan Åbo Akademi och Lunds Universitet. Hoppas att det samlar sig intressanta artiklar där.

Men nu tittar jag oförberett på ett avsnitt av ”Paradise Hotel”. Det är en dramaturgisk evighetsmaskin, som kräver säsong efter säsong (och eldar intresset för gamla säsonger).

Som åskådare är man inte säker på att nånting alls händer, alla tycks befinna sig i ett tillstånd av avvaktande. Men en programledare i glittrig stass stiger in med jämna mellanrum och berättar vad som gäller. Den som skådat många avsnitt kan säkert deras anatomi, liksom den som tittar på de otaliga husrenoveringsprogrammen vet i vilken ordning allting sker (och var problemet med de ruttna plankorna kommer in).

Samtidigt är det stort drama.

Var gränsen går mellan regi och improvisation, mellan spel och aktörer som bara är sig själva (och vad just det betyder, just här), det är den kittlande frågan, en del av dragningskraften.

Spel betyder utspel, det skvallras och intrigeras, tittaren väntar på att se vem som åker ut. Min tanke kring åka-ut-programmen är att de ska bereda oss för den ruffiga samhällsverkligheten. Nästa gång kan det bli du.

Fast vi passat brödet så bra vi förmått kan sluta med att domaren stegar fram, kramar oss och lägger fram juryns beslut: ”Du är en j-vligt bra bagare men nu är det din tur att dra!”

Kramen är förresten inget att ha, för den är inskriven i manus. Och visst, vi läste om nånting liknande hos Kafka (fast utan brödbak). Finns det någon märkligare tystnad än den som föregår uttalandet av namnet på den som vann och den som försvann? Om jag uthärdar att se ända till det ögonblicket brukar jag försöka kolla hur domaren/programledaren bär upp den tystnaden.

Ibland känns det att den spricker, allt slirar till ett ögonblick.

”Paradise Hotel” är som en svamp som växer i skogen, för att själva kroppen ska finnas till behövs en dold intrikat växtlighet. Olika plattformer och medier hjälper publiken att lära känna deltagarna, det som går på teve är så att säga bara kantarellerna. Mycket är möjligt och nästan allt är tillåtet och avgrunden ständigt inom synhåll. ”Paradise Hotel” kan bara drivas med unga människor (kanske finns ett PH för pensionärer också, jag har bara inte fått syn på det än).

Deras kroppar är spelbrickorna, muskelpumpade, tatuerade, omvandlade, vackra, i alla fall iögonenfallande, mottagliga för drinkar och sex. Deltagarna bejakar det, men det betyder inte att upplägget inte skulle ha också ett sorgligt drag (synen på unga kvinnor och unga män, den hinner vi inte ens komma till).

De som skapat alltsammans struntar i hur jag känner. Huvudsaken är att det blir något utslag på skalan.

Hbl-kolumnen noterar att ett instagramkonto som berättar vad som sker bakom kulisserna i ”Paradise Hotel” har dubbelt fler följare än Dagens Nyheter. Men visar det något annat än skvallrets magnetism på människan, ung eller gammal? Att klicka in sig som ”följare” behöver ju inte innebära ställningstagande. Kanske det bara var fingret som slant.