Nyckeln är ett tvåstavigt ord (lite prat inför mors dag)

Vaknar mitt i natten, är så pass medveten att jag ser på klockan, den är fem i tre.

I gränslandet mellan sömn och vakenhet har jag sett glimten av något hisnande. Ett begrepp som är nyckeln till alla frågor har visat sig för mig.

Det är ett ord som har två stavelser, och jag ser tydligt citattecknen kring det, det betyder att det måste bearbetas med tankekraft.

När det blir morgon och jag kokar kaffe minns jag att jag tänkte att jag borde ha stigit upp och googlat det, men ni vet hur det kan vara på natten, armar och ben är som bly, hjärnan försäkrar att du kommer att minnas vad du såg.

Det är dag och det viktiga är utsuddat.

Det finns i alla fall en bakdörr i den knepiga belägenheten. I drömmen finns en fotnot. Om jag inte kunde hålla fast nyckelordet för världsgåtorna kunde jag ju alltid fråga mamma. Det budskapet planterades i mig. Nästan lika gäckande det, för det är många år sen mamma var ibland oss.

Så vad hon skulle ha svarat får jag inte reda på, men jag är säker på att hon hade varit road av frågeställningen, vad längtan efter ett universalverktyg kan betyda, och att det kan kännas så verkligt att det finns ett. Hon tyckte om att rota i hypotetiska frågor.

När mamma som femtonåring lämnade födelsebyn i skärgården och for på sitt första jobb i huvudstaden lärde hon sig konkret åskådligt att barn alltid kommer att leva i en annan värld än föräldrarna, hur ihärdigt man än håller kvar relationer och ägodelar. Hon var gråtfärdig men lärde att orientera sig.

Det som styrde min värld bort från mammas inträffade redan i skolan, i nymodiga ämnen, kunskap och studier. Hon uppmuntrade till alltihop.

Varje gång det gick att rösta på Elly Sigfrids gjorde hon det. Klok och frisinnad, står det om Elly Sigfrids i Biografiskt lexikon för Finland. 1900-talets kvinnor, som arbetade i yrken där sociala frågor låg överst (och som röstade på varandra) har vi att tacka för mycket, allting nästan.

Jag beundrar min mamma också för att hon ibland tände stubintråden och sa ifrån. När ett otäckt fall av arbetsplatsmobbning en gång uppdagades, och den som initierat utfrysningen från början hade makten och såg ut att segrande gå vidare, sa hon att hon inte nöjde sig med svepande antydningar utan krävde att hon och alla skulle få reda på exakt vad de förment undermåliga kollegorna hade gjort. Fakta på bordet!

Men mamma kunde också hålla tyst och (ganska) god min när hon för n-te gången presenterade sig för manliga kollegor (hennes yrkesgrupp ordnade regelbundna samlingar med förhandlingar och diskussioner), som betraktade pappa (som hade samma utbildning) som yrkesbroder, men aldrig ens låtsades minnas henne.

Pappa var besvärad, men mamma sa att man inte skulle parkera sin indignation i sådant utan lägga sin energi på annat.

När mamma blev äldre och änka delade jag ibland hennes lite ruffiga humor som kom fram i historier och talesätt från skärgårdsbyn som hon lämnat sen länge, men som levde kvar i henne. De hade just inget gemensamt med det man vill föra fram som skärgårdens egenskaper nu, de tillhör en annan värld.

Men ibland när vi var på kalas eller tillställningar och något i upplägget påminde om en dråplig modellhistoria från förr, kunde vi titta på varandra och utan ord påminna om vad man förväntades säga just där. Plats för skratt (inte alltid så oskyldigt, heller).

Men viktigare än så var uppdraget att hålla kontaktytan öppen till världar vi inte längre var delar av.

Kanske är det en bra kandidat till universalverktyget jag drömde om: en fortsatt upplevd, delad livsluft.