BOKEN: Christian Brandt skriver för dem som struntar i realismen och gillar att historien tar sina egna oförutsedda vägar

Christian Brandt har tidigare gett ut sju böcker och den åttonde, ”Rosie”, är en kortroman på hundra sidor. Hans författarskap riktar sig till dem som inte är beroende av att historien är förankrad i en miljö som går att känna igen i vår tid och vår vardag, eller för den delen i en reellt existerande ort. Det finns en publik för romaner som opererar på annat sätt, som tackar nej till ett episkt berättande och historier som arbetar sig fram på förväntat vis.

Christian Brandts romaner börjar ofta i en tydligt utmejslad scen, sen rymmer berättelsen ut genom sprickor i beskrivning och atmosfär och går sina helt egna vägar.

”Därute pågår kriget. Som vanligt sitter vi vid köksbordet och jag lutar mig framåt för att dämpa svindeln.”

Så börjar romanen ”Rosie”. Det är jaget, Joe, som för ordet. Han låter först sig själv vara litet i skuggan och presenterar sig med för- och efternamn, Joe Silbermann, i kapitel sju. Rosie är hans käresta.

De är utlämnade till varandra i ett hus som håller på att tömmas på sina invånare. Det är farligt att gå ut, det blir allt farligare att stanna kvar. Rosie är pianist, Joe är posttjänsteman, i alla fall har han varit det. Nu har de annat att tänka på, hur mycket mat det finns i kylskåpet, till exempel, och när det ska bli elavbrott igen.

Han, berättaren, tänker på tiden då de träffades, det beskrivs kortfattat men intensivt. Ett vagt eko av Willy Kyrklunds berättelse ”Solange” kryper in i min läsning (fast här kommer det inte att vara kvinnan som försvinner, som hos Kyrklund, i så fall snarare mannen).

Den läsningen kan för all del vara bara min association och fångst, men Brandts alla verk öppnar sig också mot annan litteratur, dock utan klumpiga hänvisningar eller utpekanden, mer som en färg eller en antydd riktning.

Drömmar, sjukdomshallucinationer (Joe har ramlat och slagit huvudet) och minnen från barndomen tränger sig in i berättelsen, slår sönder kronologin och uppfattningen om vad som egentligen händer. På ett annat plan håller samma drömscenario ihop Joe och hjälper honom genom prövningen.

Motiv läggs ut med stor precision

Joe tar med sig Rosie genom en mystisk dörr som han upptäckt i tvättstuga. Det är en stor befrielsescen, men också det kanske bara en dröm. De vandrar genom underjordiska tunnlar, möter gestalter som den underliga Råttan, men också den omhändertagande kvinnan Emily.

Här skymtar också kvinnostaden, där stämningen är hotfull och hårda straff verkar kunna utmätas. Den vet Rosie inget om. ”Du skojar”, säger hon när han berättar om den.

Christian Brandt har ett sätt att lägga ut motiv med en precision som när en akvarellist nuddar med penselspetsen vid den våta ytan och ser hur färgen sprider sig.

Motivfläckarna flyter in i läsaren och blir tydliga eller matta beroende på vilken mottagning man har. Det är en av finesserna med hans texter.

Det finns en sorgsenhet kring kvinnostaden och känslan den lämnar hos Joe: ”Om hur männen och kvinnorna övergav varandra om hur hatet blev för stort om hur alla försök att i sista stund bygga broar misslyckades.”

Joe förhåller sig beskyddande till Rosie, men det är i honom en diffus sjukdom tagit fart. Ett spår i romanen är uppgörelsen med det förflutna (det finns saker som grävs upp, helt konkret). Just nu läser man gärna in pandemin i parets isolation i en krigsdrabbad stad.

Till slut kan de bildspäckade sekvenserna bli lite överlastade, men stilen är alltid suggestiv. Och i upplösningen får berättelsen färg av musiken, som ju funnits med från början som en del av Rosie.

Nu gäller det Prokofjevs Pianokonsert nr 3 i C-dur. ”Hela romantiken utför stupet med en gång”, är hennes träffande analys.

Rosie