Planering skapar osämja – få gillar nya grannar
Det gamla möter det nya i Ljusudda i Pargas – grannsämjan ställs på prov och staden får inte nåd. Den här rubriken beskriver dagens situation i planeringsprocesser. Alla vill ha utveckling, men inte nära sig själv.
För att reglera och styra områdesanvändningen inom en kommun utarbetas generalplaner och detaljplaner. I generalplanen anges huvuddragen för områdesanvändningen i kommunen. I detaljplanen anges hur ett delområde i kommunen ska användas och bebyggas. Det här kan man läsa i markanvändnings- och bygglagen.
Syftet med denna lag är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och att främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling.
Målet är också att tillförsäkra alla en möjlighet att delta i beredningen av ärenden och att säkerställa att planeringen är högklassig och sker i växelverkan, att det finns tillgång till mångsidig sakkunskap och att det ges öppen information om de ärenden som behandlas.
Trots att spelreglerna i lagen är klara och tydliga, skapar tolkningen av lagen motsättningar. Vad avses med möjlighet att delta? När har man fått delta tillräckligt mycket? Den här och många andra frågeställningar avgörs i sista hand av förvaltningsdomstolarna. Domstolarna tar i huvudsak ställning till lagligheten i besluten. Domstolen har igen facit att följa. Lagligheten i ett beslut är en kombinerad detalj- och helhetsbedömning av planeringsprocessen, som medlemmar i en domstol gör. Det här bestyrks av att en del av besluten tillkommer efter omröstning i domstolen.
Områdesplaneringen hör till kommunens viktigaste uppgifter. Kommunen ska sköta områdesplaneringen, styrningen av och tillsynen över byggandet samt utövandet av markpolitiken på sitt område. Kommunen ska ha tillräckliga resurser och tillräcklig sakkunskap till sitt förfogande för dessa uppgifter.
En kommun vars invånarantal överstiger 6 000, ska ha en planläggare som har den behörighet som skötseln av kommunens planläggningsuppgifter förutsätter. Planläggaren kan också vara gemensam för flera kommuner. Det här berättar klart att planering av markområden är en viktig och kontinuerlig process för att utveckla kommunerna, boendet och näringslivet.
Ofta skapas det en bild av att planeringsprocesser endast startas för att bråka med dem som bor eller verkar i ett område. De facto är planering det enda sättet och bästa verktyget att utveckla ett större eller mindre område. Planeringsprocessen, som är angiven i lagen, visar om ett område kan bebyggas, med vad och hur mycket byggrätt som kan tilldelas olika delar av planområdet.
Nya planer och ändring av planer skapar i dagens läge nästa uteslutande osämja och besvärsprocesser i domstolar. Det här gäller alla kommuner.
I Åbo har man de senast åren byggt nya bostäder i en nästan rasande takt. Starten på samtliga projekt har fördröjts av besvärsprocesser. Husbolagen i grannskapet framför en lång rad med påståenden om att de nya byggnaderna försvårar livet för dem som redan bor i närheten av de tilltänkta nya byggnaderna.
Processen går vanligtvis ut på att förhindra förändring. Man använder alla tänkbara ändamålsenlighetsargument och försöker hitta brister i den formella processen. Ibland lönar det sig att vara envis och inte ge upp. Trots att besvären oftast förkastas, finns det fall där domstolen tolkar processen så, att någon aspekt i helheten inte är tillräckligt utredd eller att det funnits formella fel i processen.
Fallet Ljusudda i Pargas är inte unikt. Detaljplanen som uppgörs i Ljusudda följer samma mönster som detaljplaner på andra områden. När havsnära läge, befintligt bostadsområde med stora tomter i grannskapet och naturnära särprägel hotar att förändras, berör en ny detaljplan alla som bor i området. Frågan handlar lika mycket om känslor och rädsla för förändring, som det handlar om nya kommuninvånare och juridiska processer.
Planering handlar inte bara om bostäder, utan den omfattar alla samhällsfunktioner. Motstånd och rädsla för förändring är inte ett nytt fenomen. När telefonen i tiderna introducerades ansåg man att telefonstolparna förfulade landskapet och att telefontrådarna avgav skadlig strålning.
När det allmänna intresset står mot det enskilda intresset, måste politiker avgöra vilket som är viktigare i just det enskilda fallet. Det finns inget rätt eller fel, det finns bara den bästa bedömningen.