Mera morötter behövs för att främja utbyte och utlandspraktik

Världen krymper och gränser suddas ut. Via informationsflödet ser vi allt mer av vad som händer i världen, men samtidigt kan vi allt färre språk och studerar allt mer bara i hemlandet, i stället för att pröva på alla möjligheter till utbyte och utlandspraktik som finns.

Resultaten av det här syns på flera plan.

Organisationer som sysslar med utbytesverksamhet har allt värre sökande att välja mellan, och man har fått inse att allt färre vill söka sig utomlands.

Vårt EU-medlemskap har underlättat studier utomlands. Erasmus+-programmet drabbades hårt av coronapandemin. Siffrorna har inte repat sig. I en allt mer internationell och global värld väljer vi allt oftare att stanna hemma i stället för att studera utomlands. Man följer hellre än utstakad väg än tar den risk som ett litet hopp åt sidan kan medföra.

Valet av den utstakade vägen börjar redan i gymnasiet. Du är i ett tidigt skede i praktiken tvungen att välja vilka ämnen du vill skriva i studentexamen, för att maximera dina poäng med tanke på den studieplats du då vill ha.

Det blir en tunnel, som dessutom har tidspress. Då passar inte ett utbytesår in, eftersom du förlorar tid och blir rädd att halka efter.

Samma press följer dig in i högskolevärlden. Studerande har ett begränsat antal studiestödsmånader och premieras för snabb utexaminering. Vågar man då välja ett utbytesår? Kommer alla studieprestationer att räknas till godo? Detsamma gäller utlandspraktik under studietiden. Är arbetserfarenhet utomlandsifrån värt att försena sin examen för?

Idag stöder inte vårt system internationella erfarenheter, fast det är just sådana erfarenheter som behövs. Konkurrensen om arbetsplatser blir hårdare, och i allt fler arbeten uppskattas mångsidig erfarenhet och kunskap att förstå komplexa helheter. Att åka på utbyte eller göra praktik utomlands ger goda förutsättningar för att klara av utmaningarna i arbetslivet.

Både utbyte och utlandspraktik är dessutom effektiva mediciner mot den polarisering som hotar oss. Ett Erasmus+-program som stöds av en stark och förutsägbar finansiering stöder därför på ett konkret sätt EU och dess funktionsduglighet.

Men också senare behövs ett mer internationellt sätt att se på saker.

Vi står inför ett EU-val. Där väljer vi de 15 finländare som ska föra vår talan i Europaparlamentet. Vi behöver också andra finländare i Bryssel. I dagens läge minskar antalet finländare som arbetar inom EU:s institutioner. Utvecklingen behöver vändas. Ett sätt att få in foten i maskineriet är att utnyttja alla de möjligheter till praktik som finns.

Här måste ändå incitamenten vara i skick. Oavlönad praktik har varit en lång diskussion såväl nationellt som i EU. I februari kom EU-kommissionen ut med ett förslag om hur man förbättrar kvaliteten och tillgängligheten på praktikplatser inom unionen. Lösningen raderar inte alla problem, men är ett steg i rätt riktning.

Internationella erfarenheter, språk- och kulturkännedom är inte något som kommer av sig själv. Ett land som Finland är speciellt beroende av kontakter till utlandet och det att vi inom våra företag har internationell kompetens och språkkunnig personal. Vi är också beroende av att de beslut som fattas inom EU bygger på en förståelse för våra särdrag och att de som jobbar inom våra företag har förståelse för vår exportmarknad.

Vi ska vara välkomnande för dem som kommer hit, men vi måste också själv våga utnyttja de möjligheter till utbyte som finns under vårt studie- och arbetsliv. Och det kräver att vi ser över de strukturer och attityder som idag reser murar där vi istället behöver broar. Till EU och Europa – och varför inte också längre bort.

Anders Adlercreutz Europa- och ägarstyrningsminister

Julia Ståhle Förbundsordförande Svensk Ungdom