1314 gram livsviktig läsning

”Det är dags för oss att berätta den här historien, och kanske även ändra slutet på den”. Så står det på baksidan av Klimatboken, som tillkommit på initiativ av Greta Thunberg, tonåringen som fått en bra bit av världen att lyssna.

Dessvärre har bra bit också slagit dövörat till. Till exempel de som aldrig lyssnar för att det är ”fel” person som tagit till orda. Ni vet vilka ni är! Så brukar det stå i utgjutelser på nätet. Dessvärre är de icke-lyssnande ofta stolta över att bli utpekade.

Bar hem Klimatboken från biblioteket, den var tung. Vägde den i smyg på grönsaksvågen i min närbutik, den går på 1314 g.

Ingen volym man plockar med sig som reselektyr. Skulle den ha lättare att nå ut i pocketformat, så lätt och billigt som möjligt, funderar jag.

Det är ju av största vikt (sic!) att medborgarna, invånarna på jorden, vet så mycket som möjligt om klimatförändringen, dess orsaker och vad man kan göra.

Det är tungt stoff, baserat på siffror, undersökningar. Det är så tungt stoff att de svenska exemplaren inte just är utlånade på biblioteken, jag har kunnat förnya mitt lån gång på gång.

Läser inte från början till slut utan här och där. Det är mödosamt att avläsa och kombinera diagrammen, alla siffrorna.

Känner mig övergiven, som när jag var tonåring själv och läste Rachel Carsons Tyst vår på sommarjobbet (som inkluderade en del vänteperioder).

Min känsla för de närmast föregående generationerna var att de kunde dra åt helvete för att de tagit oss dit, men jag var för blyg och vek för att stå upp och säga det.

Klimatboken har fått kritik för att den inte peppar vår kampvilja. Jag vet inte vad jag ska säga till det, det finns ju inget mer bedrägligt än försäkran om att allt blir bra (eller bättre) bara vi fattar att vi sitter i samma båt.

Vi sitter ju inte i samma båt, utan drabbas olika av klotets uppvärmning. Vi som ännu inte drabbats svårt har svårt att förhålla oss till det.

Redan innan Klimatboken insåg vi att det är upp till den rika delen av världen att agera på den kunskap vi har.

Men inför de regeringsförhandlingar som inletts i ett rikt och lyckligt land som heter Finland har i alla fall ett parti tidigare sagt ifrån att de inte tänker jobba för att Finland ska gå i bräschen för en global miljöpolitik. Det finns ju alltid andra som skitar ner nån annanstans!

Om den här attityden avgår med segern kommer den inte att tas emot med tystnad. Det är min övertygelse.

Därför är jag glad över att Klimatboken bland alla rapporter som siar om en dyster framtid också har ett kapitel som heter ”Att övervinna klimatapatin”, som är skrivet av den norska gröna politikern och psykologen Per Espen Stoknes.

Han hänvisar i sin tur till ekosofen Arne Næss, som på sitt sätt hade en decentraliserad syn på miljöaktivism. ”Mänskor behövs längs alla frontlinjer”, sa han som svar på frågan om vilken väg man skulle välja för att uppnå en systemförändring. Naess gick ur tiden 2009, då var Greta Thunberg sex år.

Mycket har hänt på 2000-talet, det har blivit mer bråttom, det finns mer samlad kunskap som pockar på handling. Det finns också auktoritära tendenser och ekonomiskt vinstbegär som bjuder ett hårt motstånd.

”Det är dags för oss att berätta den här historien, och kanske även slutet på den”, så läser jag första gången baksidestexten. I min defaitism såg jag först inte ordet ”ändra”. Men nu gör jag det.

Och nu väntar vi på vilka svaren blir på frågorna 16 och 17 i Orpos sonderingslista. Efter det kanske det blir fart på utlåningen av Klimatboken. Jag rekommenderar den.

Och fast jag bland skribenterna lyfte fram en humanist (hann nån bli rädd?) är de i en försvinnande minoritet bland alla klimatforskarna från olika delar av världen.

Riktigt dumt att inte låna dem sitt öra.

Härhittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.