Där vi en gång gått

Torghörnet vid korsningen av Auragatan och Universitetsgatan kommer aldrig mer att bli detsamma.

Platsen är märkt.

Höstregnen kommer att piska mot stenbeläggningen.

Halkan kommer att lägga sig över asfalten.

Solen kommer att smälta drivor, vårens gatudamm putsas bort.

Men den 18 augusti kommer att möta oss igen.

Varje Åbobo har redan en berättelse om fredag eftermiddag den 18 augusti år 2017.

Vem som skickade meddelande, vad man läste först, vem man ringde.

Berättelserna om dottern som satt på café Fontana, om sonen vars fotbollsträning på Kuppis avbröts av polis, om väninnan som såg knivhuggningarna.

Auragatan. Universitetsgatan. Köpmansgatan. Mariegatan.

Där vi alla en gång gått. Där vi kommer att gå igen.

Men ett nytt raster har lagts över vår karta av staden. Ett nytt lager har lagt sig i vårt medvetande. Det behöver inte vara rädsla, oro eller otrygghet.

Det är skuggan av en flagga som vajar på halvstång på en broarna som förbinder oss med varandra – täll puol ja tois puol.

I över 700 år, den 24 december, har Åbo utlyst fred.

Men freden har aldrig nått varje stadsbo. Oron har gnagt i gathörn och kvarter, i stadsdelar och i människors hjärtan.

För ett drygt år sedan ringde stadens alla kyrkklockor för ofredens Aleppo i Syrien.

En stad tusen och åter tusen kilometer från Aura å. Broar byggdes i hjärtat hos den som hörde klockorna klämta.

Den 18 augusti år 2017 påminde biskop Kaarlo Kalliala att Domkyrkans klocka slår som den skall. Varje kvart och varje timme, även denna dag.

Stadens soundtrack står stabilt.

Ekot lägger sig som svaga krusningar över åns vatten som flyter utåt mot Erstan, mot Skärgårdshavet och långt över Östersjöns vågor.

Åboborna fortsätter att gå över broarna.

Utan broar, ingen Aurastad.

Vi har våra rutter: där vi en gång gått och där vi fortsätter att gå.

Det är ett vardagens privilegium.

En rättighet, som kan hyllas året om: att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande.