BOKEN: Johannes Ekholm skriver sönder tonåren

Johannes Ekholms roman ”Karmakoma” tecknar en bjärt kontrast till det gångna avslutningsveckoslutets pastellfärgade klänningar, vattenkammade luggar och vackra ord om en framtid som är vår. Hos Ekholm är den svår, men kanske ändå inte riktigt lika jävlig som nuet. Förutsatt att man når så långt som till framtiden.

Året är 1999 och platsen förortslik, med både skog och motorväg, shoppingcenter och villor.

I centrum står femtonåriga Jimi som fyller block efter block med teckningar och text och drömmer om konstgymnasium i stan. Han har en glänta i skogen och ögon och öron för naturen. Han ser symboler och omen i en värld där fantasi och verklighet tycks smälta samman. Bortom den världen finns en mer påtaglig verklighet.

En mamma som jobbar och jobbar, en lillebror som ska tas om hand, en storasyster som spår i stjärnor och kompisen Erno som har gått ner sig i knarkträsket och barrikaderat sig i källaren hos sin pappa.

Ernos mamma är död. Jimis pappa bara inte finns. En kompis brorsa har c-hepatit, en annan kompis har kanske hiv. De föräldrar som figurerar i boken är antingen frånvarande eller inget att räkna med. Ekholm skildrar unga som är lämnade ensamma, och som är ensamma också tillsammans.

Karmakoma

”Karmakoma” är Ekholms tredje roman, men den känns på många sätt som en debut.

Med de formmässigt experimentella romanerna ”Kärlek liksom” (2017) och ”Planet fun fun” (2020) etablerade Ekholm sig som samtidsskildrare och språkrör för en hel generation. I ”Karmakoma” tar han ett steg tillbaka, i tiden och i berättandet. Han skriver mindre nischat, mindre idédrivet och mer konventionellt litterärt.

Uppväxtskildringen och konstnärssjälen som försiktigt prövar sin verkan i världen är standardteman i debutverk. Själva framställningen är hudlös och ofriserad på ett sätt som debutverk tenderar att vara.

”Karmakoma” är en bok med pulsen, skarvarna och de ojämna kanterna i behåll. Det är inte alltid man vet om berättelsen bara inte går ihop eller om det är meningen att den ska brista.

En punkt där det brister är tyvärr språket. Ekholm är tvåspråkig och ”Karmakoma” har han först skrivit på finska och sen själv översatt till svenska.

I dialogen är det som om Ekholm aldrig riktigt skulle hitta tonen. Replikerna vacklar mellan föredrag och förunderliga fraser och hela illusionen av ungdomsspråk vilar på olika härledningar av ordet ”fitta”.

Gränslandet mellan finska och svenska torde vara bland de bördigaste av språkliga marker. Men istället för att röra om, låna, blanda och låta så som man låter har Ekholm valt att just översätta.

Ibland blir det fel, som när Suvituuli har jästinfektion och inte svampinfektion i underlivet, och ibland blir det onödigt styltat. Jimi fäster sin uppmärksamhet på något plastaktigt. Han undrar om någon utöver Matias varit på plats. Det är inte fel, men det är inte rätt heller.

Framställningen får drag av studentuppsats och språket löper mot snarare än med den sunkigt hårdkokta verklighet det ska fånga.

Samtidigt är det uppenbart att Ekholm är en författare, klumpigheterna till trots. Boken bjuder på flera slående bilder och drabbande tankegångar, och så länge gestaltningen håller sig inuti huvudet på karaktärerna är språket för det mesta på dess sida.

Stämningarna får fritt spelrum. Läsaren kastas mellan skogens skönhet och det dunkla förfallet i Ernos källarrum.

Modigt fläker Ekholm upp sina karaktärer, zoomar in deras mörkaste skrymslen och onödigaste vrår. Han blundar inte för en värld som är smutsig och ful och olidligt vacker. En värld där suget ner i skiten tycks vara enormt.

I Ernos tillvaro tänds ett litet ljus när han börjar sexchatta med Mari. Höjdpunkterna handlar om förnedring. Makt och lust går hand i hand – lite som i Kaj Korkea-ahos ”Röda rummet” (2021). Webcamen snurrar och begäret bultar. Erno går igång på Maris sadistiska befallningar. Lever för dem.

Men hur maktbalansen egentligen ser ut, vem som styr vem och vart är högst oklart. Trion Jimi, Erno, Mari bildar ett säreget triangeldrama med stråk av förvrängningar, förträngningar, förnedring och en god dos toxisk maskulinitet.

Vem är Mari? Är Jimi så beskedlig och omhändertagande som han verkar? Varför upptar Erno så mycket av hans tid och tanke? Det finns många spänningsmoment i romanen. Grodor placeras ut som tjechovska gevär. Drömmar och tecken varslar om stundande katastrofer.

Osäkerheten och undergångsstämningen närs av romanens gungflyartade komposition. Korta avsnitt avlöser varandra.

Scenerna växlar och läsaren kastas gång på gång in i handlingens mitt. Perspektivet skiftar mellan Jimi och Mari, den första en utpräglad iakttagare, den senare motorn i en medvetandeström.

Att skilja verklighet från fantasi, knarkrus, psykoser och önskedrömmar är inte helt lätt.

Tumultet av känslor, gränslöshet och sårbarhet som hör ungdomen till fortplantar sig till läsaren. ”Karmakoma” är en berättelse som skrivs sönder mer en samman. Det är effektivt och obehagligt, och vackert på ett sätt som man inte vet vad man ska göra av.

Det är en roman som inte låter sig greppas, men den dröjer sig kvar.