Svenskfinland har slutat tiga om sexuella trakasserier

Gynekologer.

Taxichaufförer.

Pojkvänner.

Kunder.

Kusiner.

Klasskompisar.

Chefer.

Styvpappor.

Arbetskompisar.

Och andra både bekanta och vilt främmande pojkar och karlar i precis alla åldrar.

Sexuella trakasserier sker i Svenskfinland, förtrycket pågår överallt.

De flesta kvinnor kan räkna upp otaliga tillfällen där de upplevt verbala kränkningar och fysiska trakasserier.

En chockerande stor mängd har utsatts för sexuellt utnyttjande och våld.

Tusentals kvinnor i Svenskfinland har bara under de senaste dagarna delat sina egna berättelser i en sluten Facebookgrupp som totalt samlat närmare 21 000 kvinnor.

För många är det här första gången de öppnar sig och delar sin historia.

Historierna är allt för många, säger Ylva Perera. Hon är en av fem administratörerna bakom gruppen.

– Vi kunde aldrig ana. Förstås visste vi att sexuella trakasserier och övergrepp förekommer, men samtidigt hade vi ingen aning om omfattningen. Det kom som en chock.

Facebookgruppen uppstod efter att man förra veckan i en annan sluten grupp diskuterat varför en motsvarande kampanj som "Me too" inte förts i Svenskfinland. Förslaget att tidskriften Astra skulle ta en roll kastades fram.

Ylva Perera sitter själv i Astras styrelse och åtog sig uppgiften.

– Vi hade nog ingen aning om hur omfattande projekt vi tog oss an. Det är galet.

I en veckas tid har kvinnor runt om i Svenskfinland delat med sig av sina historier, anonymt eller under eget namn.

– När uppropet nu är offentligt kommer gruppen småningom att stängas ned. Det här var ett projekt som pågick under en begränsad tid och vi kan inte kontrollera säkerheten av det anonyma materialet.

På www.astra.fi/dammenbrister finns ett urval av sammanställda berättelser. Där finns också namnen på de 6 111 personer som kräver att tystnaden nu ska brytas.

"Vi kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. Vi ställer oss mot den rådande tystnadskulturen."

Det är väldigt beklämmande att otroligt många av berättelserna handlar om övergrepp av personer som kvinnorna har en relation till, säger Perera.

– Helt klart finns det en grundläggande oförmåga bland män att acceptera att ett nej är ett nej.

Delar en kvinna taxi med en manlig kompis och kanske erbjuder en övernattningsplats på soffan betyder det inte automatiskt att mannen får tillgång till allt annat.

– Man måste kunna respektera gränserna!

Ylva Perera har också förvånats över hur många chefer av olika slag som missbrukar sin yrkesroll.

– Speciellt oroväckande är det att många av kvinnorna varit ganska unga. Jag tycker att det är så hemskt.

Män som bland annat jobbar som lärare, ungdomsledare inom föreningar och församlingar, utnyttjar flickor som har tillit till dem.

– Det är extra sorgligt eftersom flesta är vettiga och gör ett otroligt jobb.

Det som framgår av kvinnornas berättelser är att den stora gruppen män som gör sig skyldig till övergrepp och trakasserier inte går att kategorisera eller diagnostisera.

Det är inte fråga enbart om blottare, säger Perera.

– I de flesta fall handlar det inte om män med en viss läggning. Det förekommer jättemycket bland kolleger och vänner.

Alla behöver vi vara medvetna om att vi inte är felfria, konstaterar hon. Men det ska inte vara så svårt att kunna ta till sig negativ feedback.

– Okej, nu gick jag över en gräns, nu tar jag ett steg tillbaka. Utgå aldrig från att kvinnan automatiskt vill, utan fråga i stället.

– Inte bara partipolitisk, utan bland institutioner, arbetsplatser, församlingar och skolor. Vi har ett problem och det ska tas på allvar.

Det finns redan nu kompetens som man ska kunna dra nytta av, som kan belysa jämlik fostran och arbeta för jämställdhetsarbete.

– I preventivt syfte ska vi kunna skapa en bättre miljö.

Dessutom efterlyser hon flera hjälpande resurser, kvinnojourer som offren kan vända sig till.

– Vi behöver ett mer utbrett system för att kunna hantera folk som far illa och skydda offrens säkerhet.

"Hur ska man i fortsättningen våga röra någon"? är en fråga som troligen kommer att ställas allt oftare.

Man ska inte behöva ha en checklista, svarar Perera.

– Det räcker att man har respekt för en annan människa och känner efter vad den signalerar. Senast då man får ett nej är det dags att backa.

Oberoende om man känner att man kanske gjort sig skyldig till något, eller inte, hoppas Ylva Perera att alla nu ska rannsaka sig själva.

– Det är kanske naivt, men vi måste hoppas på att alla vill utveckla sig själva.

Att det här är ett finlandssvenskt upprop kommer troligen att bli ett problem för många, tror Ylva Perera.

– Självklart tror vi inte att det bara är här problemen förekommer, men vi vill medvetet lyfta upp att trakasserierna finns också bland oss, och jag tror att det kommer att vara mest provocerande för många.

Att kampanjen berör ens finlandssvenska bekanta kommer många att ha svårt för, förutspår hon.

– Här råder mycket attityden: Nu skuldbelägger ni fel män.

I en liten social enhet är det svårt att våga säga ifrån, då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen.

– Vi har inte bett om några namn – och har inte fått sådana heller. Det är inte det vi är ute efter. Det handlar inte om något drev i sig,

vi vill visa att det här är ett jätteutbrett problem.

Uppropet finns på här