SFP visar den stora skillnaden mellan 1 och 0
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Knallsensation. Överraskande. Exceptionellt, mycket exceptionellt. En fantastisk mobilisering.
Med dylika ord analyserar dels ÅU:s tidigare chefredaktör Torbjörn Kevin och dels professorn i offentlig förvaltning, Marko Joas, valresultatet under rösträkningens gång.
De överraskande och nationella trenderna syns också i vår valkrets.
Sannf gick framåt, Saml behöll mer eller mindre positionerna, SDP och VF gick framåt, Centern backade och SFP höll ställningarna.
Också vår valkrets bjöd på - minst - två överraskningar:
1) Sannf knyckte platsen som kretsens största parti av Saml. Det handlar om Centerns förlust, veteranen Olavi Ala-Nissilä får tacka för sig och C representeras nu av Annika Saarikko och Esko Kiviranta, medan Sannf under Ville Tavios ledning får fyra mandat.
Det är lika många som Saml, vars samtliga fyra ledamöter blev omvalda, med Petteri Orpo som självskriven röstkung.
2) SFP inte bara behöll mandatet, partiet gjorde ett strålande resultat. Det bästa röstetalet sedan 1987 och en ökning med 0,5 procent.
Såsom nya riksdagsledamoten Sandra Bergqvist konstaterade i intervjuer under kvällens gång har den egna listan gynnat SFP på flera sätt.
Kampanjarbetet har varit intensivt och med 17 kandidater -- alla med egna stödtrupper -- har SFP synats på fältet i Egentliga Finland på ett helt annat sätt än när man ingått i ett valförbund.
Valmatematiken gav dock partiet också viss skrämselhicka; man visste att det krävs åtminstone över 13 000, gärna 14 000 röster för att garantera ett mandat på egen lista. Det finns knappt ens så många röstberättigade finlandssvenskar i kretsen, och samtidigt har även andra partier tvåspråkiga kandidater - och Vf har en viss Li Andersson.
Men slutsiffran för SFP skrivs 15 234.
För SFP är det här en prestation, inte frågan om annat. En prestationen de 17 kandidaterna gjorde tillsammans.
Skillnaden mellan 1 och 0 är stor. I frågan om riksdagsmandat måste man påstå att den skillnaden är märkbart större än skillnaden mellan 2 och 3, om vi till exempel jämför med C som tappade ett mandat av tre.
Valkretsens fenomen är trots det varken Sannf eller SFP. Det är Li Andersson.
Kevin och Joas som analyserade valet för ÅU, liksom kommentatorer i tv, betonar att hon glänst i partiledardebatterna i tv de senaste veckorna. Enligt hennes personliga röstetal är hon landets näst populäraste politiker -- uppställd i den här kretsen.
Det finns ytterligare framgångsrika kvinnor i den här valkretsen. Grönas målsättningar höll inte, men unga Sofia Virta överraskade genom att "ärva" det mandat som Ville Niinistö lämnade.
Och sen ännu en kvinna: Det kan det gott hända att Åbo och valkretsen snart har ännu en tredje partiledare med hemvist här.
Vi syftar på Annika Saarikko, C.
Centerns förlust är av den rangen att det inte alls är överraskande om Juha Sipilä drar sina slutsatser rätt snart. Då finns en potentiell partiledare i Åbo.
Så ja, riksdagsvalet 2019 blev speciellt på många sätt. SDP blev såsom enkäterna förutspådde det största partiet, men förhoppningarna om det rejäla försprånget krympte.
Antti Rinnes comeback efter sjukledigheten gick väl så där, och även om han var aktiv i debatterna och speciellt gick hårt åt Samlingspartiet och Petteri Orpo är inte tv-debatter riktigt hans grej, helt enkelt.
Men det betyder inte att de två skulle kunna hitta varandra igen.