Krönika: Ett problematiskt VM
Vi har haft Heyselstadion och andra läktarkatastrofer som kostat många människoliv, men frågan är om inte torsdagen den 2 december 2010 är den dystraste i fotbollens historia. På ett podium i Zürich stod den dåvarande Fifa-ordföranden Sepp Blatter och sprättade upp två kuvert som förkunnade att Ryssland och Qatar tilldelats VM-turneringarna 2018 och 2022.
Två minst sagt kontroversiella beslut. Ryssland hade visserligen storleken att arrangera VM och var inte ännu den angriparmakt landet är i dag, men Qatar – hur i all världen hade det gått till att det lilla ökenemiratet i Mellanöstern skaffat sig mandat att ordna fotbollsfesten?
I dag har frågetecknen rätats ut. Ingalunda till utropstecken men vi känner i alla fall till de fakta som gjorde det möjligt. En genomkorrupt internationell federation och dess exekutiva kommitté hade gjort fotbollens främsta företrädare till dess värsta fiende.
Svårigheterna med Qatar är vid det här laget välkända. Tack vare sin olja och naturgas har landet blivit ett av världens rikaste. Pengar ger makt och med många smarta men samtidigt ljusskygga operationer och suspekta handelsavtal hade shejkdömet skaffat sig inflytande att helt enkelt köpa idrottens allra största enskilda evenemang.
Resurserna i sig är inte problemet men det är landets brist på mänskliga rättigheter. Internationella konventioner respekteras verkligen inte. Migrantarbetarna som utgör en överlägsen majoritet av befolkningen behandlas i många fall som slavar och synen på hbtq-personer är inget annat än skrämmande.
Tusentals arbetare som med otaliga byggprojekt förverkligat VM-drömmen har fått sätta livet till. Det vittnas om bristande säkerhet, beslagtagna pass, omänskligt långa arbetsdagar och fruktansvärda boendeförhållanden. Listan kan nästan göras hur lång som helst.
För dem som på svenska vill ta del av hur det gick till då Qatar tillskansade sig VM rekommenderar jag podden When We Were Kings. I avsnitt nummer 130 i serien belyser hyllade journalisten Erik Niva på ett fängslande sätt de krafter som låg bakom att Qatar kunde utmanövrera storfavoriten USA i omröstningen för tolv år sedan.
På söndag kör spektaklet äntligen i gång med matchen mellan värdnationen och Ecuador i Al Khor i ett av de sju supermoderna stadion som uppförts för VM. Finalen spelas sex dagar innan julafton i Lusail drygt tjugo kilometer norr om huvudstaden Doha.
Eftersom landet är så litet, till ytan bara snäppet större än Egentliga Finland, är det geografiskt ingen utspridd turnering. Endast 75 kilometers resväg mellan de två arenor som ligger längst från varandra.
Ovanlig är förstås även tidpunkten för detta VM. Med långa tänder har de stora ligorna i Europa tvingats till en dryg månads uppehåll för att släppa i väg stjärnorna.
Trots att turneringen för första gången förlagts till vinter är det hett så det förslår. Dagtid kan temperaturen uppgå till över 40 grader. När det är som svalast visar termometern runt 30.
För att också prata lite fotboll är det sista gången 32 lag deltar i VM. Om fyra år, eller rättare sagt tre och ett halvt, ska hela 48 nationer göra upp om ära och berömmelse. Senast då har VM vuxit sig för stort men som det heter – den tiden, den sorgen.
Favoriterna, hur många är de egentligen? Fler än vanligt känns det som, trots att regerande mästarna Italien saknas. Brasilien och Argentina har givetvis förmågan att gå hela vägen om de får till det. Men hoten från Europa är också åtskilliga. Mästarna Frankrike, Tyskland, Belgien, Spanien och England – det är bara att rabbla.
När damernas utmärkta EM-slutspel i somras omfattade alla nordiska nationer, miniputten Färöarna undantagen, är det nu Danmark som ensam får försvara korsflaggornas färger. De röda och vita kan rentav räknas som en av de svarta hästarna att nå riktigt långt.
Det är öppet så det förslår. Fast jag vill hävda en sak. Det skulle vara bra med tanke på framtiden om världsmästaren denna gång inte kommer från vår världsdel. VM är så stort att det inte som i till exempel handboll får förvandlas till en heleuropeisk angelägenhet.
Tendenser till det har kunnat skönjas även inom fotbollen. Sedan brassarnas Ronaldo 2002 sköt hem guldet till sitt framgångstörstande folk har bara en medalj landat utanför Europa. Messi och hans Argentina slog sig ända fram till finalen för åtta år sen men där blev det stopp mot Tyskland.
Festen kan börja. Njut av fotbollen men blunda inte för missförhållandena i Qatar.
Kom ihåg ÅU:s VM-tippning!