Egentliga Finland måste öka takten

I minst femton års tid har man i Finland försökt åstadkomma en heltäckande vårdreform – större kommuner/samkommuner/bolagisering/landskap – utan att lyckas. Vid det här laget anser nog de flesta att “bredare axlar” behövs men man har inte enats om hur det ska förverkligas.

För något år sedan fördes en diskussion i kommunerna inom Vasa sjukvårdsdistrikt om att de skulle ta itu med planeringen och inte vänta på att någon annan gör det. Frågan var viktig och de ville själva utarbeta en lämplig samarbetsmodell, där vårdhelheten planeras tillsammans med personalen, invånarna och kommunerna i regionen. Nu har de tretton kommunerna frivilligt bildat en ny samkommun, Österbottens välfärdsområde, som ska handha social- , bashälsovårds- och specialsjukvårdstjänster. Direktör och ledande tjänstemän är valda, planeringsarbetet fortsätter. Samkommunen inleder sin verksamhet i början av år 2022. Den har tillräckligt breda axlar med alla mått mätt. Jag är imponerad av österbottningarnas initiativförmåga och aktivitet. Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikts direktörMatti Bergendahl säger i ÅU att Egentliga Finland ligger efter i beredningen av vårdreformen. Han nämner också Österbottens välfärdsområde som ett positivt exempel på hur man med frivilligt och målmedvetet utvecklingsarbete når resultat. I Egentliga Finland görs planeringsarbete gällande IT, familjearbete, tandvård, akutvård med flera specialområden. Det här är inte tillräckligt. Hela vårdsektorn ska genomgå ett utvecklingsarbete, där man tar ställning till hur vården ska organiseras för att fungera smidigt och nå bästa möjliga resultat med de resurser man har. Kommuner och deras samkommuner (sjukvårdsdistrikt) har haft en otydlig roll i reformplaneringen hittills, fastän kunskapen om vården och regionen finns där. Praxis varierar därför i olika distrikt. Det behövs en helhetsplan, organisationsmodell, överenskommen arbetsfördelning, tidtabell, öppen kommunikation, så att alla parter i vår region är införstådda med vad som görs. I samband med utvecklandet av framtidens vårdcentraler får vi en möjlighet att organisera den svenska/tvåspråkiga vården på ett hållbart sätt. Åbo, Pargas och Kimitoön är tvåspråkiga kommuner och servicen ska vara tvåspråkig. Jag är glad att Matti Bergendahl också har intresse och förståelse för att hitta en sådan lösning, som innefattar en fungerande tvåspråkig primärvård i Åbo och regionen. Den bästa modell som hittills presenterats har huvudsäte på Kaskisgatan 13 i nära samarbete med fullservice social- och hälsostationer i Pargas och på Kimitoön. Österbottningarna satt inte och väntade. Kan vi inte lära oss något av dem? Kommunerna, som representerar regionens invånare, bör ha en aktiv roll. Sjukvårdsdistriktet är vår gemensamma vårdsamkommun. Kommunerna och distriktet har tillsammans de ”breda axlar” som alla regeringar efterlyser.