En (re)formkurva som pekar nedåt

Vad är det för skillnad på vård- och landskapsreformen och en hal tvålbit? Tja, tvålbiten är nog lättare att få grepp om än om reformen. Som från att ha varit ett oumbärligt, rent av fosterländskt projekt har blivit ett monument för politisk prestige, partipolitiska flåspassioner, avsiktliga läckor, brådska, expertförakt – och grov kohandel.

De senaste veckornas hopande och roende kring reformen har också gjort det nästintill omöjligt att skriva en kolumn om ämnet som inte innehåller gammal information då den väl publiceras i papperstidningen.

Så i politikens direktsändning har det sannolikt hänt något nytt sedan jag skickade in denna text till ÅU-redaktionen på tidiga onsdagseftermiddagen.

Ändå finns det vissa element som inte förändras då man bedömer det kaotiska nuläget. Vad vi nämligen behövt sedan länge är en vårdreform – vilket också OECD och EU-kommissionen påpekat. En reform, som kan garantera alla medborgare vård på samma (höga) tillgänglighets- och kvalitetsnivå oberoende av var i landet man bor.

En reform som integrerar vårdkedjorna, minskar byråkratin och som kan bromsa kostnadsökningen om nu inte direkt spara pengar. Att också valfriheten i vården – rätten att för sina egna skattepengar välja mellan offentligt, privat eller tredjesektorproducerad service – finns med i bilden har få motsatt sig i sig. Frågan är dock hur valfriheten genomförs, funktionellt, ekonomiskt och inte minst grundlagsenligt.

Under de senaste veckorna har speciellt social- och hälsovårdsutskottet och grundlagsutskottet varit i blickfånget. Bägge sitter just nu i överlånga möten, har hört hundratals sakkunniga och tappert kämpat mot klockan: sistnämnda utskott skall så snart som möjligt göra utlåtande till förstnämnda, som sedan skriver det betänkande som går till avgörande behandling i stora salen.

Mitt i processen förra veckan skedde det som bara inte får hända på denna nivå i lagstiftningsarbetet: ett halvfärdigt utkast till grundlagsutskottets utlåtande läckte(s) till kvällspressen, som naturligtvis gladeligen publicerade.

Veterligen har något liknande inte hänt förr där syltfabriken är någon med insyn i och tillgång till grundlagsutskottets, denna konstitutionella klippas, dokument.

Kedjan är lika stark som dess svagaste länk. Den brister då någon som inte förstår sin roll och sitt ansvar bestämmer sig för att offra förtroendet på politiserandets altare.

Brådskan är en dålig bundsförvant i lagstiftningsarbete. Enligt planerna borde vård- och landskapspaketet vara godkänt i riksdagen i början av juli. En självkonstruerad giljotin som regeringen byggt in i tidtabellen är landskapsvalet. Det skulle först hållas i samband med presidentvalets första omgång i januari, men flyttades till 28 oktober då tidtabellen drog ut på tiden. Nu blir också det för tajt, vilket många av oss såg på kommande redan för flera månader sedan. Dessutom strider sådan valbrådska mot de principer (att lagstiftningen skall vara i kraft minst ett år före valet) som Europarådet rekommenderar för civiliserade stater.

Så nu ser det – som tur – ut att valet igen skjuts upp. Men bara ”en aning” som statsministern uttryckte det i Yles frågetimme i söndags. Snälla statsministern, varför bara ”en aning”? Vill ni igen gillra en fälla för er själva?

Det enda kloka vore att hålla landskapsvalet – ja, om nu reformen överlever denna sommar - i samband med riksdagsvalet i april. Då finns det tid för grundligare riksdagsbehandling av hela paketet i sommar och i höst.

Om det betyder att de nya landskapen är i gång först 2021 istället för 2020 är det knappast världens undergång. Tvärtom blir det mer tid för de 18 landskapens nyvalda fullmäktigeförsamlingar att kalibrera in sig och sjösätta reformen på sina områden.

Men innan vi kommer dit skall det alltså röstas i stora salen. Det blir en nagelbitare. Efter att några samlingspartister ställt sig på bakhasorna har regeringens majoritet naggats i kanterna. I juni kommer vårdreformskritikern Paavo Väyrynen tillbaka till riksdagen och skickar sin reformvänlige suppleant hem till Lappland. Då inte talmannen, som hör till regeringslägret, deltar i omröstningar kan rösterna falla 100-99 för regeringens modell. Skulle rösterna av någon orsak falla jämnt, säg 99-99, blir det ny omröstning med slutna sedlar.

Då kan ledamöterna rösta som man verkligen känner, utan att ”åka fast”. Då kan det gå hur som helst. Att en så här stor reform, den största under efterkrigstiden, skulle gå igenom med knappaste möjliga majoritet vore hur som helst inte lyckligt.

SFP har ställt sig kritisk till både bärande element i den föreslagna reformhelheten och till brådskan. Vi anser att en reform behövs, men att man inte skall reparera sådant som är inte sönder – och inte söndra sådant som fungerar. Vi hade lämnat kvar socialvården i kommunerna, givit landskapen beskattningsrätt och skött valfriheten med att bygga ut systemet med servicesedlar, som redan finns.

Vad vi istället fick är ett sammelsurium där regeringen inte bara spelar hasard med vården, dem som behöver vården och dem som skall betala för den. Regeringen spelar också hasard med sin egen framtid.

Statsministern sade i vintras att regeringen faller om vårdreformen faller. Ett visst mått av taktik – rättning i leden nu! – fanns det såklart också i den ukasen. Dessutom vill inget av regeringspartierna, allra minst de mikroskopiska Blåa, i ljuset av opinionsmätningarna ha nyval nu. De bara hoppas att ekvationen på något sätt skall lösa sig – att Samlingspartiet får en valfrihet som håller måttet och Centern sina landskap och landkapsval. Men på kalla politiska – eller juridiska – realiteter rår man inte med bara god vilja och vackert väder. Därför citerar jag en känd deltidsfilosof då jag tror att sannolikheten är fifty-sixty att regeringen faller inom några veckor. Då har vi nyval i höst.

Andra veckoslutet i juni håller statsministerpartiet Centern partikongress i Sotkamo och Samlingspartiet i Åbo. Bli inte förvånad om det på bägge orter alstras mer värme än ljus.

Stefan Wallin

Riksdagsledamot (SFP), Åbo, ordförande i framtidsutskottet