Livets käftar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När projektledaren en dag i augusti skickade e-post om att han tagits in på sjukhus var min första reaktion ett frustrerat läte, en blandning av en uppgiven suck och ett rått skratt.
Det var trista nyheter, förstås, men också en typisk vändning i ett projekt som bit för bit smulats sönder mellan livets käftar.
I begynnelsen fanns den sortens orealistiska entusiasm som ibland kan drabba förnuftiga människor. Vi skulle ta oss samman och skriva en bok om kommundirektörer i Norden. Lätt som en plätt, eftersom det var något som alla sysslat med i många år.
Hög tid för omvärlden att få ta del av vårt samlade vetande, tänkte vi. Någon hade fått loss lite pengar för resor och datahantering, men i övrigt tänkte vi jobba med bokprojektet vid sidan av annat.
Redan där borde stora röda varningslampor ha börjat blinka.
Jag har varit med om att sådana projekt lyckas, men oftare att de inte gör det. Människor som är vida kända för att ge kloka råd till studenter, medarbetare, ja till samhället i stort, gör ibland vanvettigt orealistiska bedömningar av sin egen tidsanvändning och kapacitet.
I allas liv kommer det enstaka veckor av flow och arbetsro när det finns tid för projekt utöver de obligatoriska, men problemet är att de här veckorna aldrig infaller samtidigt för sju personer.
Ända från början gick projektet i otakt. Några spurtade, andra stod stilla och rollerna växlade från en tidpunkt till en annan. Perioder när alla skärpte sig och kapitlen avancerade, följdes av perioder när ingen gjorde något alls.
Ibland fick projektledaren eller någon annan ett ryck, vilket ledde till att det plingade in förslag om teamsmöten den sjuttonde maj, annandag pingst eller midsommarafton, något som resulterade i internordisk irritation. Mycket har vi gemensamt i de fem nordiska länderna, men till det hör inte konsensus om helgdagarna under våren och försommaren.
Det dåliga samvetet hängde med som en hundbajspåse som blivit kvar i rockfickan efter en promenad, vilket fick projektmedlemmar att säga sådant som ”Jag har tyvärr inte hunnit skriva, men nästa vecka åker jag på semester med familjen och då hinner jag skriva klart mitt kapitel på kvällarna”.
När folk börjar säga sådant borde de stora röda varningslamporna förstärkas av en ihållande och öronbedövande signal.
Framför allt gjorde sig livet bortom jobbet och projekten påtagligt påmint för flera av oss. Det var makar, barn och åldrande föräldrar som krävde berättigad uppmärksamhet. Karriärer som tog nya vändningar. Kroppar som påminde om att de inte blir yngre med åren. Skarpa hjärnor som klarade utmaning efter utmaning tills de en dag plötsligt inte klarade något alls.
”Det är bara en bok”, skrev vi samfällt tröstande till projektledaren. Vi funderade någon vecka och grupperade om. Precis när jag höll på att avsluta den här texten kom det e-post från den nya projektledaren som tagit över förhandlingarna med förlaget.
Det blir kanske en bok om kommundirektörer i Norden ändå, men den största lärdomen av det här projektet är att ingen går säker för livets käftar.
Klicka här för fler kolumner av Siv Sandberg.