Alla mina gator

Häromveckan skulle jag gå på ett möte som hölls i en lokal på Fredsgatan, 450 meter från min ytterdörr. Jag hade inte vetat den exakta distansen om det inte varit för att jag fick konsultera Google maps för att hitta rätt. Trots att jag bott över tjugo år i samma kvarter hade jag aldrig lagt märke till huset där mötet hölls.

Åbo är en liten stad, men rymmer många döda vinklar och okända kvarter också för en långvarig invånare. Vardagens knappt utmätta minuter ger sällan utrymme för exkursioner utanför den vanliga rutten, men gatorna man skyndar fram längs dag efter dag blir å andra sidan en del av ens liv.

De gator jag upplever som mina är inte nödvändigtvis gatorna där jag bott.

Tavastgatan, där jag bodde några år på 1990-talet när bankkontoren längs gatan tömdes och omvandlades till loppisar och pubar, är bred, rak och nödvändig, men lämnade inga djupare spår i mitt medvetande.

Universitetsgatan, min nuvarande adress, saknar inte bara ett universitet, utan också en sammanhängande idé. Mitten av gatan är en uppvisning i stadsutvecklingsideologier från de senaste trettio åren – en stump gågata, ett renoverat torg, ingångar till två underjordiska parkeringar – men det är långt mellan ytterpunkterna vid Aura å och nära brandstationen.

Jag känner starkare för Ursinsgatan, den till lika delar sjabbiga och charmiga tvärgatan som är min dagliga rutt ner till åstranden. Utanför somliga hus är trottoaren alltid rensopad och fri från is, på andra ställen måste man kryssa över till andra sidan av gatan för att inte riskera att bryta lårbenshalsen. Utanför ingången till unga teaterns hus är det fullt med tobaksfimpar: oberoende om någon ställt ut en liten glasburk eller en stor papperskorg ligger hälften av fimparna utanför behållaren.

Det är en gata med många små hundar. Jag har ingen hund själv, men en pudel som ibland kommer på besök har lärt mig att gatan och husknutarna är fulla med spännande chatmeddelanden från pudel till pudel och en kort runda drar ofta ut på tiden.

Hantverkaregatan, som den ser ut när man kommer från järnvägsstationsstationen och står vid rött ljus för att korsa Bangårdsgatan, ger mig alltid känslan av att ha kommit hem efter en lång resa.

Luolavuorivägen har blivit en favorit sedan jag skaffade stuga i Peltola koloniträdgård och ofta cyklar längs rutten genom idrottsparken över till Luolavuori. Det är något vilsamt över Luolavuorivägens symmetriskt planerade småhusområde, i synnerhet när man rör sig in mot stan och ser hela området breda ut sig från backen strax före Utmarksvägen. På somrarna när jag cyklat hemåt närmare midnatt har jag ofta fått stanna upp för rävar, harar och rådjur som korsat vägen strax nedanför.

Västra Strandgatan, min vanligaste väg till jobbet, är stadens livsnerv och det vi gärna visar upp för utomstående. Här rör sig stadsbor och turister, träningstights och frackar, fotgängare, barnvagnar och cyklar i en tilltalande blandning. Sträckan från Aurabron till domkyrkan är vacker på olika sätt under olika delar av året.

På väg till jobbet brukar jag ofta tänka ut hur jag ska lägga upp texter eller föreläsningar. Rätt ofta händer det att polletten trillar ner på samma ställe, vid det gamla tryckerihuset precis där Domkyrkotorget övergår i Biskopsgatan.

Bland alla mina gator i Åbo är det ändå Biskopsgatan som är nummer ett. Den fanns först och den har hängt med längst. Som min kollega sa en gång: ”Om det bara gick skulle jag gärna vilja bli begravd här”.

Härkan du läsa flera kolumner av Siv Sandberg.