Revolution – en persons eller en grupps egna maktambitioner?

I början av sommaren väckte Svenskfinlands främsta komiker Alfred Backa mindre rolig uppmärksamhet i en HBL-rubrik som gjorde gällande att han förespråkar en våldsam revolution i Finland. Visst satte man morgonkaffet i halsen, även om Backa på Facebook förnekade utsagan och en koll av den ursprungliga intervjun i Kansan Uutiset nyanserade bilden.

Backa har gjort sig känd för sin lysande satir över dagspolitiken. Men att ens i andanom förespråka våld i politiken i dag, det är att gå över en gräns – och om det var tänkt att vara komiskt så blev det ett elegant skott i foten.

Backa påstod i intervjun att nästan alla stora förändringar i samhället krävt en våldsam revolution och gav som exempel franska revolutionen och ryska revolutionen.

Det fick mig att reflektera över vad som egentligen har uppnåtts i de revolutioner som ägt rum.

Revolution brukar definieras som en övergripande samhällsomvälvning. Men politiska revolutioner är i regel en viss grupps kuppartade maktövertagande, varefter de gamla maktstrukturerna avskaffas. Misslyckade revolutioner går till historien som försök till statskupp.

Fascisterna, som i förra seklet ville avskaffa den parlamentariska demokratin, kunde tala om en "nationell revolution". Vänsterradikaler har i Marx anda i ett och ett halvt sekel suktat efter en revolution, som skulle resultera i ett utopistiskt och i teorin klasslöst kommunistiskt samhälle. Många idealister har agerat därefter, men i regel som “nyttiga idioter” för en liten ledarklick med egna maktambitioner.

Efter maktövertagandet brukar revolutioner firas storstilat av de nya makthavarna. Men vad har egentligen förändrats, förutom att den makthavande eliten bytts ut? Har inte de stora strukturerna vanligen förblivit tämligen orubbade?

Franska revolutionen kastade det kungliga enväldet överbord under de upplysningstida slagorden “frihet, jämlikhet, broderskap”. Revolutionärerna gav ut en deklaration om allmänna mänskliga rättigheter, tog själva över makten, bara för att inom kort sätta varandra i giljotinen.

Så följde skräckvälde, kaos, anarki och blodbad, tills ordningen återställdes av en stark man, Napoleon. Han slöt cirkeln genom att göra sig själv till kejsare, och – med dagens termer – gjorde Frankrike “great again”.

Napoleon var av sådan börd att han inte skulle ha nått den högsta makten utan revolutionen, men han återinförde enväldet i Frankrike, tills ett europeiskt storkrig ändade utvecklingen. Visst blev vissa av revolutionens följder, som religionsfrihet och ståndssamhällets upplösning, åtminstone i teorin, bestående. Men var de resultat av revolutionen eller av upplysningstiden i stort?

Ryska bolsjevik revolutionen 1917, då? Som att vända på en pannkaka kom i den det understa samhällsskicket högst upp och den tidigare eliten lades underst, eller vidbrändes i stekningen.

Men själva grovstrukturen rubbades knappt, även om den nya adelsförsamlingen nu hette Kommunistpartiet. Om tsaren hette Romanov, Lenin, Stalin, Bresjnev eller Putin har betytt föga. Statskuppen i Ryssland 1917 vände bara på de ekonomiska och politiska maktstrukturerna i diktaturen.

Omfördelningen av makten blev på så sätt bestående att vi idag ser hur en del av den tidigare sovjeteliten klamrat sig fast vid den ekonomiska och politiska makten också efter sovjetsystemets sönderfall.

Statskuppen i Finland i januari 1918 – som om den lyckats skulle ha kallats för en revolution – den kubanska revolutionen, kulturrevolutionen i Kina, orangea revolutionen i Ukraina … handlar alla egentligen inte sist och slutligen bara om en persons eller en grupps egna maktambitioner?

Och komiker som förespråkar revolution i hopp om att politiska meningsfränder skulle förändra samhället kunde notera vad historien lär.

Efter revolutionen skulle det inte längre gå att driva med makthavarna.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.