Krönika: Nordisk dynamit

"För att få ett perspektiv över hur länge sen Italien senast missade ett VM kan man leka med tanken och räkna ut i vilket skede av livet våra föräldrar eller far- och morfäräldrar befann sig då."

FOTBOLL VM-KVAL

Först Island, sedan Sverige och sist in Danmark. De nordiska länderna har gjort succé i det nu avslutade kvalspelet för fotbolls-VM i Ryssland nästa sommar.

Tre nordiska nationer i samma slutspel – det har aldrig förut inträffat i de här sammanhangen. Vid fyra tidigare tillfällen, 1938 och i tre raka mästerskap 1994–2002, har två lag varit med. Sex gånger, senast i Brasilien för fyra år sen, har Norden saknat representation.

Nu för tiden är konkurrensen så sjukt hård då bara tretton lyckliga av kontinentens dryga 50 fotbollsnationer kvalar in. Vilken bragd har inte våra isländska, svenska och danska vänner fått uppleva i höst.

Island blev klara för sin första VM-turnering redan efter hemmasegern över färskingen Kosovo 9 oktober.

Detta utgångsläge hade Heimir Hallgrímssons mannar skaffat sig genom att i näst sista omgången utklassa Turkiet på bortagräs. Samtidigt som värsta konkurrenten Kroatien tack vare Pyry Soiris utjämning i sista minuten sensationellt gick miste om två poäng mot ett sedan länge avsågat finländskt landslag.

Så vulkanen fortsätter att eka över Europa. Islands framflyttade position är heller ingen slump – långt därifrån. Det har blivit möjligt genom hårt målmedvetet arbete på ungdomssidan. Tränarutbildningen har nått en helt annan nivå än innan och nya inomhushallar har skjutit upp som svampar ur jorden.

Redan hösten 2013 var tiden mogen att under Lasse Lagerbäcks ledning utmana Kroatien om en VM-plats. Den gången var motståndet fortfarande övermäktigt, men två år senare kom det definitiva lyftet med en suverän seger i en svår kvalgrupp med ett fantastiskt EM följande sommar som krona på verket.

Europa är skakat i sina grundvalar av den isländska urkraften. I sommar beger sig landslaget tillsammans med sina glädjespridande supportrar ut på ett nytt korståg med mission att erövra världen.

Samtidigt som Island begår global debut gör Sverige redan sin tolfte VM-start. Det är anmärkningsvärt många för en liten nation i Europas utkanter.

Trots att det bara är tre dagar sedan biljetterna till Ryssland kunde lösas ut har Janne Anderssons Zlatanlösa landslag redan skrivit ett stycke svensk idrottshistoria.

Att med taktisk kyla och med en förmåga att på millimetern när ligga rätt i varje position i 180 minuter mot Italien placerar med en gång miraklet i Milano högt upp på en lista över blågula fotbollsbragder genom åren.

Det är 60 år sen den italienska stöveln inte hade tillräcklig kraft att sparka sig själv till VM. För att få ett perspektiv kan man leka med tanken och räkna ut i vilket skede av livet våra föräldrar eller far- och morfäräldrar befann sig då.

En del kanske tycker att ett mästerskap utan italiensk inblandning är som sill utan salt, som grillkorv utan senap eller vilka kulinariska exempel man nu väljer att ta till. Och det är klart – med Italien borta saknas en pikant ingrediens. Något i traditionen går förlorat.

Men det föringar på intet vis Sveriges bedrift. Tvärtom. Det Anderssonska laget prövades hårt i dubbelmötet. Mittfältsmotorn Albin Ekdal missade den retur där hjälten från första matchen, Jakob Johansson, tidigt tvingades utgå med en svår korsbandsskada.

Men den svenska defensiven höll för alla påfrestningar mot efterhand alltmer desperata och ursinniga italienare. Då man sen också ingick ett litet förbund med Fru Fortuna var den mur som lagkaptenen Andreas Granqvist basade över som ogenomtränglig pansar. Omöjlig att forcera.

I svensk media höjs nu röster för att likt Henrik Larsson inför EM 2004 övertala Zlatan Ibrahimovic för en comeback i landslaget nästa sommar. Laget är bra men saknar spetskvaliteter längst fram, hävdas det.

Det ligger en del i resonemanget. En annan sak är sen om Sverige är förtjänt av frälsning från en 36-åring som inte spelat en match på över ett halvt år. Vill han, kan han, orkar han fortfarande bjuda på patenterade shownummer, stenhårda frisparkar och cykelsparkar då ingen anar det.

Danmark har i Christian Eriksen en fullt fungerande superstjärna som på tisdagskvällen i Dublin sköt landet till sitt femte VM. Shane Duffy gav visserligen Irland en tidig ledning men i fortsättningen var det dansk dynamit som gällde.

Och mest personifierades den av Tottenhams 25 år gamla offensiva världsmittfältare. Efter Andreas Christensens livsviktiga bortamål var det Eriksen som stal showen med ett äkta hattrick i form av tre underbara projektiler från distans.

Eriksens mellannamn är Dannemann och inget är mer passande då han denna magiska afton för all framtid gjorde sig odödlig hos "roliganerna" som de danska fotbollsfansen föredrar att kalla sig själva.

En unik nordisk VM-trippel är fullbordad. Ingen sammanfattar det lika levande och poetiskt som Radiosportens Christian Olsson sekunderna efter det svenska avancemanget var klart.

"Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen, hej tung industri och vackra floder, hej hopp i full galopp mot det mäktiga mästerskapet!"