Krönika: En dyrköpt läppsalva

"Straffsatsen för steroidbrott är upp till fyra års avstängning, så i den meningen kommer Johaug lindrigt undan."

Frågan har stötts och blötts i nästan ett års tid. Den har skavt och delat den smala skidvärlden i två läger. Men på tisdagen kom i alla fall den slutgiltiga domen från Cas, idrottens oberoende skiljenämnd och högsta instans: Therese Johaug, den norska superstjärnan, får sitt avstängningsstraff förlängt från 13 till 18 månader.

Därmed missar 29-åringen OS i sydkoreanska Pyeongchang i februari nästa år. Hon som vunnit allt som går att vinna utom det där individuella olympiska guldet. Någon ny chans ges inte förrän Peking 2022. Det är fyra och ett halvt år dit.

En djup personlig tragedi. Naturligtvis. Men faktum kvarstår: Johaug har testats positivt för clostebol – en anabol steroid. Som hon dyrt och heligt uppger att hon i misstag fått i sig efter att under ett försäsongsläger i Italien förra september fått behandling för sina sönderbrända läppar.

Stora delar av de som handhar dopningsärenden har köpt hennes berättelse. Det moraliska ansvaret har fallit tungt på tidigare landslagsläkaren Fredrik S. Bendiksen som gav henne salvan. Det är han som brustit i hanteringen och som ensam bär skulden. Hävdar Johaug ackompanjerad av en änglakör med landsmän.

Kanske, eller högst antagligen, håller historien streck. Men det fråntar inte Johaug hennes ansvar. I slutändan är det alltid den aktiva som själv har skyldighet att ta reda på vad hon eller han proppar i sig.

Okej, jag vet – det var bara för utvärtes bruk. Fast det spelar ingen roll. I Johaugs urinprov fanns spår av ett förbjudet preparat. Svart på vitt. Då lämnas längre inte något utrymme för att bedyra sin oskuld.

18 månader. Ett och ett halvt år. Som i praktiken innebär att två säsonger går i stöpet. Det är ett tufft men långt ifrån något orimligt straff. Utgångsläget för steroidbrott är fyra års avstängning, så i den meningen kommer Johaug lindrigt undan. Nu kan hon få sin revansch redan 2019 då VM går i Seefeld.

De tretton månader som Antidoping Norge tidigare utfärdat hade varit alltför billigt. Det tycker alla utom norrmännen och i viss mån svenskarna. Brödrafolken som på något märkligt vis alltid tycks stå enade då det brinner i knutarna.

Det som gör fallet Johaug så infekterat är att det drabbar en av längdskidåkningens allra största stjärnor. Som dessutom kommer från sportens supermakt framom alla andra.

Norge har dominerat skidningen i 25 år. Tronskiftet kom vid OS i Albertville 1992 då Gunde Svan just lagt laggarna på hyllan. Maktförskjutningen västerut kom med namn som Vegard Ulvang och Bjørn Dæhlie.

De kom att följas av många till. Thomas Alsgaard, Petter Northug, Martin Johnsrud Sundby och på damsidan Bente Skari, Marit Bjørgen och Johaug.

Konkurrenter i andra länder har undrat vad Norge gör bättre för att i en strid ström vaska fram dessa fixstjärnor. Visst, man har sin natur och sina traditioner. Men sådana finns också på annat håll.

Ett kvartssekel är en oerhört lång tid för en nation att så gott som ensam husera i toppen i en och samma gren. USA och Jamaica har haft sina sprinterlöpare, Kenya och Etiopien sina långdistansare. Men det har ändå varit svårt att majestätiskt regera en idrottsform som norska skidåkare har gjort.

Ibland har det jäst under utan. Det har pratats om gråzoner som att på hemmaplan förbättra syreupptagningsförmågan i särskilda höghöjdshus. På sistone har det flitigt debatterats om det är etiskt försvarbart att ge symptomfria idrottare astmamedicin i förebyggande syfte.

Förra sommaren åkte Sundby fast för oskäligt höga doser. Han undkom med en varning och två månader lång avstängning under en period då inga viktiga tävlingar äger rum. Ett par månader senare brann Johaug och hon brinner än. Det har inga krokodiltårar i direktsändning kunnat förhindra.

Det har varit rörande att ta del av detta spektakel. En idrottskvinnas sorg över att få först en, sedan två av sina bästa år i karriären spolierade. En jätte i skidbranschen har sagt upp sitt sponsringsavtal med henne. Men det i särklass högsta priset har varit att få sitt namn nedsmutsat.

För en idrottare är namnet ett varumärke. Michael Jordan har kunnat slå mynt av skor, Björn Borg kalsonger, Börje Salming underkläder och Peter Forsberg foppatofflor långt efter att de avslutat sina karriärer. För Johaug blir det avsevärt svårare.

Cas dom har fallit. Straffet är kännbart men om hon spelar sina kort rätt finns chansen att komma tillbaka. Låt domen vara slutgiltig. En följetong som pågått i över tio månader räcker gott och väl till.