I Marian Andersons fotspår

De senaste veckorna har jag övat intensivt inför Konstens Natt på svenska i Åbo. Tillsammans med pianisten Jenna Ristilä har vi planerat konserten ”I Marian Andersons fotspår”, som lyfter fram den repertoar som den afroamerikanska alten Marian Anderson och finländska pianisten Kosti Vehanen framförde under sina turnéer i Finland mellan 1930 och 1934.

I vår konsert medverkar även historikern Maren Jonasson. Tillsammans lyfter vi fram insikter från vårt projekt Untold Stories, som finansierats av Konestiftelsen. Vi belyser svarta sångares närvaro i Finland från 1880-talet framåt och det mottagande de fick.

Konserten baserar sig på min forskning om Andersons turnéer. Arbetet har gett mig många nya tankar kring hur sångare och konstnärer kan synliggöra rasism och göra motstånd. Anderson hävdade själv att hon var opolitisk, men på olika mjuka sätt gjorde hon betydelsefull politik.

Hennes konserter var riktade till en bred publik, vilket kan ses som ett sätt att motverka elitism. Varje konsert presenterade välkänd musik från olika epoker, men innehöll också musik som var ny för den finländska 1930-talspubliken. Särskilt engelska och amerikanska tonsättare var ofta nya bekantskaper.

De tyska liederna var huvudnummer i Andersons och Vehanens konserter. Sånger av Johannes Brahms, Franz Schubert, Hugo Wolf och Robert Schumann fanns ofta på repertoaren. Ristilä och jag har velat ta fasta på att Anderson under sina konserter även lyfte fram sånger av kvinnliga tonsättare. Därför framför vi en sång av Clara Schumann och två av amerikanska Amy Beach, vid sidan av en sång av Brahms och två av Jean Sibelius.

Anderson avslutade alltid sina konserter med afroamerikanska spirituals. Hon lyfte fram svart amerikansk musik för att motverka rasism. Under sina turnéer i Finland sjöng hon åtminstone tjugofyra olika spirituals i arrangemang av sin tids afroamerikanska tonsättare och visade så på bredden och mångsidigheten i den musiken.

Den finländska publiken kopplade ihop spirituals med Onkel Toms stuga, en bok som lästes aktivt också i Finland. Spirituals tolkades av 1930-talets recensenter som uttryck för svartas lidande under slaveriet.

Men ofta förhöll sig publiken till musiken på ett sentimentalt sätt, det fanns något vackert i lidandet. Den svarta amerikanska författaren James Baldwin skrev i en essä på 1950-talet väldigt träffande att det finns något förljuget i det sentimentala – ett överdrivet känslosamt mottagande av svart kultur kan dölja förtryck och orättvisor. Snarare än att locka till förändring eller ansvar kan känslorna fungera som ett sätt att bevara – och ibland försvara – rasism.

Inom den afroamerikanska kulturen var spirituals även motståndssånger. Genom religiös symbolik kunde man tala om orättvisor och frigörelse även under tider av våldsamt rasistiskt förtryck. Religionen kunde även vara en plats för kollektivt motstånd, och inspirera till protest. Inom medborgarrörelsen på 1950-talet användes spirituals till att mobilisera till fredliga protester.

I vårt konsertprogram har vi velat understryka motstånd ännu tydligare, genom att framföra en sång av Margaret Bonds till en dikt av Langston Hughes. I dikten skriver Hughes in svarta i berättelsen om den västerländska civilisationen och ifrågasätter på ett sådant sätt avhumaniseringen av svarta.

Det är inte oproblematiskt att som vit, finlandssvensk musiker framföra afroamerikansk musik, eller att synliggöra rasism genom konserter. Samtidigt tänker jag – inspirerad av Anderson – att konserter kan vara viktiga platser för motstånd och medvetandegörande.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.