Nu är det radikalt att försvara mänskliga rättigheter medan hat normaliseras

Öppningsraderna på Bob Dylans The Times They Are A-Changin´ är träffande i vår märkliga tid: “Come gather 'round people/ Wherever you roam/ And admit that the waters/ Around you have grown”.

Vi går mot sensommar ett år då Finland har godkänt en så kallad avvisningslag som strider mot grundlagen, EU-rätten och fördrag om mänskliga rättigheter.

Ett år då en julidag blev mätningshistoriens hetaste dag globalt, men klimatpolitiken ändå snarast tar steg bakåt. Ett år då det plötsligt är radikalt att vägra kompromissa om rättsstatsprinciperna.

Då ytterligare en sannfinländsk minister uttrycker sig minst sagt olämpligt, detta för att övriga högern godkänner en regering med Sannfinländarna.

Sådant som inte förut var normalt är det nu och den förändring som har skett måste erkännas. Sedan måste vi visa att vi som samhälle och nation kan bättre.

Ordval har laddningar. Vi som röstade emot lagen som strider mot mänskliga rättigheter i juli kallar den i regel för avvisningslagen. De som röstade för talar hellre om gränshinderlagen, som inte ska förväxlas med gränsbevakningslagen som uppdaterades för ett par år sedan.

Å ena sidan kan man med rätta säga att frågan är mångfacetterad, komplicerad och allt annat än svartvit. Å andra sidan var saken helt entydig enligt landets främsta rättslärda. Med tanke på det sistnämnda borde det vara förvånansvärt att lagen godkändes.

I stället landade fokuset på oss som blev i minoritet emot lagen. Det är ett talande exempel på hur förunderlig tid vi lever i. Även de som finner lagen nödvändig och acceptabel i sin slutliga form borde inse vidden av problematiken.

Även om frågan dominerade politiken fullständigt i sommar låg jag lågt i den offentliga debatten. En anledning är att vår främsta uppgift var att inte springa Putins ärenden och skapa en uppslitande och polariserande debatt. Diskussion behövs alltid, men då stora principer väcker känslor behöver vi hålla huvudet kallt och hjärtat varmt och välja ord varsamt och sparsamt. En annan anledning var privat: vårt bröllop.

Analytiker har behandlat frågan om SDP nu är hemskt splittrat. Jag kan svara så här: I denna aktuella fråga ja, men i övrigt nej. Intressant nog frågar ingen om inte Samlingspartiet är splittrat då den konservativa linjen med en lätt version av Sannfinländarna dominerar fullständigt. Kanske utgår man bara ifrån att de värdeliberala krafterna har sinat inom partiet.

Den senaste regeringsskandalen var att minister Ville Tavio (Sannf) kallade OS-invigningen för en sexuell freakshow och sade att sexuella minoriteter fick för stor plats. Han sade också att OS inte respekterar de konservativa tillräckligt.

Det är just det som Finlands nuvarande regeringskoalition signalerar och står för: konservatism. Det passar förstås Sannfinländarna och KD.

Det är ändå fortsättningsvis ett sorgligt mysterium hur Samlingspartiet och SFP kan vara med och möjliggöra en normalisering av allt från Rydmans uttalanden till Tavios avhumaniserande ordval.

Även de som kan omfatta regeringsprogrammets innehåll borde inse att politik är mer än ett regeringsprogram och att priset blir för högt för vår politiska kultur. Lidande blir minoriteter och mänskliga rättigheter, i förlängningen vi alla.

En förändring lär komma senast vid riksdagsvalet 2027. Det kombinerade kommunal- och välfärdsområdesvalet nästa år kan ge en första viktig fingervisning om vartåt det barkar.

Har du funderat på att kandidera?

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.