Mehiläinen och Terveystalo dominerar vårdmarknaden i landskapet
En marknad för de stora aktörerna. Det blir resultatet av social- och hälsovårdsreform i Egentliga Finland, säger Antti Parpo, vårdreformens förändringsdirektör i landskapet.
Förra månaden presenterade förändringsorganisationen en överblick av hur den offentliga social- och hälsovården är placerad i landskapet.
När Riina Hiltunen, Åbo handelshögskolas projektchef, på tisdagen presenterade en motsvarande kartläggning av de privata vårdtjänsterna i landskapet infann sig en känsla av déjà vu. Återigen är det Åbo som vårdproducenterna graviterar mot.
Inom den privata social- och hälsovården i landskapet, som har en total årlig omsättning på över en halv miljard euro, finns 52 procent av platserna inom läkarvården i Åbo och 82 procent av platserna inom socialvården i Åbo.
För att illustrera med de åboländska kommunerna: enligt statistiken anlitade hälften av alla Pargasbor privata läkartjänster i någon annan ort än Pargas år 2016. Av dem besökte 48 procent läkare i Åbo.
Samtliga Kimitoöbor som använde sig av privata läkartjänster gjorde det utanför kommunens gränser. I 74 procent av fallen anlitade Kimitoöborna en läkare i Åbo.
Hiltunen beskriver den privata vårdmarknaden som dynamisk: nya företag dyker upp, andra blir uppköpta av större, en del försvinner. Sant är också att den inledande perioden efter reformen är viktig för hur konkurrensen utformas.
Med detta sagt står den klart att det är de stora koncernerna Mehiläinen och Terveystalo som kommer att stå för konkurrensen, tillsammans med den offentliga vård som landskapet producerar.
När Hiltunen visar ett diagram över hur stora bitar av läkarvårdkakan som de privata vårdbolagen har kan hon i samma veva konstatera att situationen har förändrats och att diagrammet är föråldrat.
Mehiläinen köpte i år Neo Terveys och Terveystalos köp av Diacor godkändes likaså i år.
Det betyder att 77 procent av de privata läkartjänsterna i landskapet hör till dessa vårdjättar.
Att gå till en privat läkare är inte längre något som enbart höginkomsttagare gör, säger Parpo och hänvisar till att 35 procent av befolkningen använder sig av privatvård.
– Stamkunderna finns trots allt på den offentliga sidan.
Det betyder alltså att personer med tillräckliga försäkringar, arbetshälsovård eller som är i behov av enskilda läkarbesök anlitar privata vårdproducenter medan låginkomsttagare, kroniskt sjuka och äldre tyr sig till offentlig vård.
Det här är alltså förutsättningarna när den offentliga vården i Egentliga Finland ska konkurrera med den privata om patienterna.
Den offentliga sektorns fördel är att den integrerat socialvården med hälsovården. På den privata sidan fungerar dessa två vårdtyper ofta på skilda håll.
Parpo säger att scenariot med två dominerande privata vårdjättar är en hypotes. Det egentliga utfallet beror på vad som händer med regeringens lagförslag om hur valfriheten ska förverkligas.
Bolagiseringstvånget har tagits bort sedan grundlagsutskottet sänkte det förra förslaget. I stället är det med servicesedlar som finländarna ska välja var de får sin grundläggande hälsovård.
Parpo säger att det nya lagförslaget ser juridiskt sundare ut än det förra men vill inte sia om hur det kommer att klara sig.