En del jublar, andra fnyser åt regeringens hårdare tag
Regeringens besked i torsdags väcker känslor.
En del jublar ”äntligen!” över att restaurangerna tvingas stänga. Andra fnyser skeptiskt och kallar åtgärderna överdrivna.
En del rycker på axlarna eftersom deras eget liv inte förändras alls: gå på restaurang har man slutat med för länge sedan. Har man inte tonårsbarn hemma påverkar påbudet om distansundervisning inte heller.
Någon total ”nedstängning” eller ”lockdown” likt dem vi sett i andra europeiska länder är det ju trots allt inte frågan om, trots ministrarnas dramatiska ordval i torsdags.
Dramaturgin bakom torsdagens presskonferens var en del av strategin bakom de nya restriktionerna. Ord som ”undantagstillstånd” och ”i samråd med republikens president” har som avsikt att höja krismedvetenheten. Huruvida ett undantagstillstånd de facto är nödvändigt för att stänga restaurangerna tvistar de lärde om.
Hur långt signalerna från regeringen når återstår att se. Helsingin Sanomats rapport igår från coronanonchalansen på en del stora byggarbetsplatser är dyster läsning.
Karantäner ignoreras, insjuknade ligger kvar i samma sovsalar som de friska som klättrar upp på byggställningarna följande morgon.
Det mentala avståndet gapar stort mellan Bror Duktig och Stora stygga vargen i Coronafinland.
Det har tagit regeringen tre månader att komma fram till ett viljetillstånd om att restaurangerna ska stängas.
Då coronaläget kraftigt försämrades i slutet av november använde man snabbt det närmast tillgängliga i verktygsbacken. Men redan efter några veckor rubbades finländarnas rättsmedvetande: varför begränsas barnens hobbyer medan barerna står öppna? Varför får man sitta på krog men inte i teatersalongen?
Nu väntas detta legitimitetsproblem rättas till om riksdagen gör det som regeringen förväntar sig: godkänner de lagar som möjliggör en stängning av restaurangerna under den 8-29.3.
Men alla är inte övertygade om det nödvändiga i regeringens åtgärder. Det muttras och jäser också bland dem som tänker fortsätta vara laglydiga.
Att vi i europeisk jämförelse klarat coronakrisen bra gör det rent psykologiskt svårare att acceptera ständigt nya restriktioner. Då katastrofen ännu inte är här är det lockande att fnysa: överdrivet.
De flesta finländare lever i kommuner där antalet smittade pendlar mellan 0-15 per dag. Väldigt få har ett coronadödsfall i bekantskapskretsen – i stället känner man kanske någon som insjuknade väldigt lindrigt då covid-19 slog till. Att med den personliga empirin som bakgrund förstå behovet av att stänga restauranger och övergå till distansundervisning i högstadiet kan vara utmanande.
Utmaningen för beslutsfattarna ligger i att tajmingen är allt då det gäller att bekämpa epidemispridning. Det är för sent att stiga tidigt upp då alla siffror blinkar rött. Åtgärderna måste sättas in i förebyggande syfte.
Ledarskapet ligger i att fatta de obekväma besluten. Alternativet är att i ett senare skede anklagas för handlingsförlamning. Visserligen anklagades regeringen redan i torsdags för att beslutet om att stänga restaurangerna kommer för sent och att förfarandet är klumpigt.
Men vem hade på allvar vågat ta beslutet om att stänga ner en stor näring som restaurangbranschen till exempel redan vid nyår? En bransch som blött i över ett år.
Det är uppenbart att beslutet om restaurangstängning mognade först efter att den brittiska virusvarianten började sprida sig i mitten av februari. Virusmutationerna blev en sista spik i kistan.
Räcker den så kallade ”slutspurten” på tre veckor till för att hjälpa vaccinationstakten att hinna ikapp?
Det är mer än tveksamt. Experterna verkar vara ense om att man under marsveckorna nog lyckas stävja okontrollerad spridning, men huruvida det räcker är oklart. De senaste månaderna har finländarna redan vant sig vid den olidliga lättheten i att automatiskt förlänga påbjudna restriktioner. Den risken finns nog också efter den 29 mars.
Högstadieeleverna och de redan hårt drabbade andra stadiets studerande i gymnasier och yrkesskolor utsätts inom kort för ytterligare en period av distansundervisning. Vid det här laget har digitaliseringsivrarnas lovsång över möjligheterna till distansundervisning tystnat så gott som helt och hållet. Distansundervisning har blivit pest som väljs endast för att undvika kolera. Det fungerar rent instrumentellt men avigsidorna blir allt tydligare.
Man får hoppas att också högskolorna på allvar lyssnar till nödropen från de unga vuxna bakom sina skärmar. Digital undervisning ska inte bli det nya normala på något utbildningsstadium!
Coronaåret blir längre än 12 månader.
Det stod klart senast efter regeringens besked i torsdags.
Finland hör fortfarande till de bästa i klassen. Men spelet är obarmhärtigt och de flesta är i någon mening förlorare.
De gemensamma spelreglerna har dock burit oss hittills. Det gör de säkert i ännu några veckor till.