Reportage
Notlag på Kimitoön håller gammaldags fiskemetod vid liv – se bilder och video från notdragingen
Inte mindre än 500 kilogram strömming drogs upp ur Träsköfjärden på torsdagsförmiddagen. Fjärden ligger utanför den gamla fiskhamnen i Sundvik, med Träskö, Förby och Utö på andra sidan.
Det är Södersundviks notlag som här i Sundvik (Västanfjärd) samlar entusiaster för att dra not några gånger varje vinter – förutsatt att isläget tillåter förstås. I dag är isen 35-40 centimeter tjock.
– Det här är vi nog mycket nöjda med, säger notlagets sammankallare Henrik Jensén , och kikar ner i en av de stora träpulkorna som är fylld till brädden med sprattlande fiskar.
Gammaldags metod
Notdragning är en gammaldags vinterfiskemetod, som här i Västanfjärd utövas främst för att hålla kunskapen och traditionen levande.
Det här är tredje gången denna vinter man drar not. Än har man inte lyckats slå fjolårets rekord på tre och ett halvt ton strömming, utan landat på ett till två tons fångster.
– Det blir till och med för mycket! Butikerna på Kimitoön tar emot en del, men största delen skickas till Kasnäs och blir fiskmjöl, säger Jensén.
Men att dra upp den eventuella fångsten föregås av fler arbetsskeden. Notlaget har inlett arbetet redan en dryg timme innan ÅU:s reporter anländer. Drygt två timmar brukar det ta till fångst.
Proceduren startar med att man lägger i noten i en fyrkantig vak ungefär 300 meter ut från stranden. Åtta till tio personer är minimistyrkan för notdragning. Oftast har karlarna samma arbetspositioner från gång till gång, och gör således de uppgifter de bemästrar bäst.
Noten består av två långa armar och en stor notpåse. Då noten väl är under isen sätter man i gång att vinscha in den. Den vinschas stegvis mot stranden från de hål man borrat ute på isen. Man vinschar parallellt från två olika håll och når slutligen brunnen – vaken där fångsten sedan dras upp.
Målet är att notpåsen sluts mer och mer ju närmare stranden den kommer, därför drar man repen i kors.
Ett socialt evenemang
Bo Vilander, en av de tretton delägarna i noten, lyfter fram att det här är ett viktigt socialt evenemang i dessa annars så dystra tider. Vilanders uppgift på isen är dels att vara med och sänka ned noten dels att hjälpa till att få fångsten iland.
Han har varit med i notlaget sedan början, men var då inte bekant med metoden.
– Det här är en enkel metod, men det ska gå enligt ett visst system, säger han.
Minnen från förr
På plats på isen i dag är också Boje Röblom, mest för att följa med hur arbetet förlöper. Vi lyssnar till vinscharnas dova motorljud ute på isen, medan allt fler samlas kring kaffetermosarna i väntan på att få se om det blir någon fångst i dag.
Några damer förbereder lådor i frigolit, i vilka fångsten ska packas.
– Jag var femton år då man började dra not här, då var jag med. I dag går det ju fint med motorkraft, men förr drog man in noten med häst, säger Röblom, i dag 86 år gammal.
Hästarna fick då gå runt i en cirkel i fler timmar då noten vinschades in. Också traktor användes vid vissa arbetsmoment.
Förr hade man inte heller någon motordriven borr för att få upp vakarna, eller någon fjärrstyrd robot för att styra nätet rätt under isen.
– Ända ut till Bolax drog vi då not. Ofta höll vi på det sex dagar i veckan, ibland till och med två gånger per dag, säger Röblom.
Förr fanns det fler notlag i trakten.
Fångsterna kunde enligt Röblom då variera från hundra kilo till två ton. Då kuskade man fångsten från Bolax till Bromarv, varifrån en del skickades vidare till Hangö. Då kunde priset på strömming vara rätt bra.
Återupptogs år 2012
I slutet av 1980-talet lades notdragningen ned i Sundvik, men återupptogs för tio år sedan på hobbybasis. Idén föddes på bastulaven mellan Henrik Jensén och numera avlidne Hasse Adolfsson , som varit med om notdragning och således blev det nya notlagets notkung.
Ett filmsnutt från notdragningen kan du se här: