Ett svenskt hjärta - pinsamt?

På bussen från Helsingfors steg det på några beväringar på väg till Dragsvik. De diskuterade ivrigt på svenska men tilltalade chauffören på finska. Denne svarade först på bruten finska men övergick sedan till sitt svenska modersmål. Ynglingarna fattade inte galoppen utan vidhöll sin finska. Turen avslutades med kiitos! Allt fungerade men något hade gått förlorat.

I den politiska debatten för man fram tvåspråkigheten, och menar då svenska och finska. Man ska kunna båda, ge och ta godbitar ur språken, och slutligen sambo i skolor och institut. Det låter bra men beaktar inte språkens styrkeförhållanden. En svensk andel på kring 5 procent lever farligt.

Man kan inte rå på majoritets- och minoritetsfaktorn i riket när två språk möts. Svensken är alltid i minoritet. Ett svenskt sällskap går snabbt över till finska då en finne kommer in.

Finnen å sin sida tycker det är självklart att man i ett finskt land talar finska. Språk och land lyder dessutom lika på finska, Suomi. En deltagande rikssvensk kan rädda situationen. En Ekenäsbo skulle förstås passa på att träna sin finska…

Men Åland? Svenskan är lika säker som Ålands demilitarisering. Fredens öar är i blåsväder.

*

Varje språk som ska överleva måste ha något speciellt att erbjuda: religiöst, territoriellt eller ekonomiskt, ett förflutet. Kalla det en kultur eller en gemenskap. Vad har finlandssvenskarna som finnarna inte har? Om två språk täcker samma verklighet onödiggörs nåtdera, dvs. det svagare, alltså svenskan.

Några svenska särdrag kan man enas om: Skärgård, hav och kust, Sverigekontakt och lättillgängliga grannspråk (äv. engelska), fonder och ett delvis gloriöst förflutet. För hundra år sedan fördes fram den svenska jorden, i dag finns snart bara historien kvar. Somliga tycker det är lite pinsamt med det där finlandssvenska. Lugn! Tänk positivt. Tillsammans med rikssvenskan blir svenskan något mer än ett försvagat minoritetsspråk.

Finlandssvenskans villkor har analyserats till förbannelse men slutsatserna är lika mångskiftande som finlandssvenskarna själva. Viktigast för fortlevnaden blir det som är svårast att hantera: språkkänslan. Var är den svenska romantiken? Humorn? Hjärtat?

Språkkänslan blir tydligare med symboler: Mumintrollen som bodde i Mumindalen levde med strandkontakt. Inspirationen till Mumindalen kommer från Blidö i Stockholms skärgård, där Tove Jansson vistats som barn förutom i sin älskade Pellinge skärgård. Hav och Sverigekontakt.

Den som inte vill acceptera Muminvärlden får söka annan symbolik.

Alternativet kan vara ett magaplask i den lilla ankdammen, vilket förstås är lustigt och därför värdefullt. Kvack!

Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.