Skapandets glädje - "I den djupa brunnen lurar en primitiv rädsla att bli utsparkad ur gemenskapen, flocken, som jag är beroende av"

Ett tomt ark. Ingenting. Nada. Nilch. Hur ska vi komma till något som påminner om någonting? Någonting som i bästa fall fyller något behov, till exempel genom att engagera eller beröra?

För en vuxen människa med självinsikt kan det vara bland det svåraste som finns att komma igång med att skapa någonting från ingenting. Varför är det så? När jag sätter ett tomt papper framför mina barn och utrustar dem med kritor och pennor sätter de igång med detsamma. Färger, streck och figurer tar form på pappret. Ger jag dem spik, lite verktyg och några brädlappar är det samma sak. De kommer att bygga någonting. Alldeles garanterat. Annat är det med mig. När jag själv ska skapa, kommer först en ström av tankar, som jag raderar innan de ens är fullt formulerade, sedan är jag som förlamad med en gnagande oro. Jag är amatör. Jag kan inte. Det blir för dåligt.

Risken finns att jag inte kommer igång alls, om jag inte lyckas fösa undan den där inre kritiska rösten.

Jag vet ju att det bästa av vad jag skapar vill jag dela med andra. Någon ska se vad jag gjort. Och är det dåligt i deras ögon känner jag mig dömd och misslyckad. Jag har slösat tid och resurser. Jag är en belastning. I den djupa brunnen lurar en primitiv rädsla att bli utsparkad ur gemenskapen, flocken, som jag är beroende av. Jag klarar mig inte ensam i vildmarken. Jag svälter ihjäl. Att bli ratad är lika med döden. Åtminstone för människan som hon varit under större delen av sin existens.

Inte att undra på att det kan vara svårt.

Vår självinsikt är en självbevarelsedrift.

Sanningens ögonblick när man visar upp något man skapat för andra.

En god vän beskrev erfarenheten av rå feedback från sin älskade, på ett romanmanus, så här:

”Det är som att ställa sig på scen, sjunga i två timmar, försöka uttrycka något fundamentalt och få responsen: ’mmm, jå-å, du har ju snygga skor’.”

Ett hårt fall. En annan bekant uttryckte det så här: ”Det är hybris att tro att något skall bli bra första gången man försöker”.

Varför ens försöka? Varför inte lämna skapandet åt proffsen, de som redan stirrat ner mörkret och käkat glas, eller åtminstone lärt sig använda verktygen och imitera riktiga konstnärer?

Jag tror att ju förr man sätter sig i kontakt med djupet av sin själ, desto lyckligare är man. Jag tror att man inte kan få rätt känsla för vad som verkligen Är, om man inte ens försöker plocka på det för att se efter närmare.

Nittio procent av skapandet är inte ämnat för publik, utan för en själv. Den där sista tioprocenten, är kolet som genomgått tryck och förvandlats till diamant. Ju mer man gräver, desto mer kan man få fram.

Men, hur?

Lever du synkront med dina värderingar? Håller du de löften du gett dig själv? Hejar du på dig själv, eller är du beroende av andras uppmuntran?

Där har vi en bra utgångspunkt. Men…

Ansträngning är livets drivkraft. Manifestering sker genom handling. Se till att planera och fullfölja. Jaga tillsammans. Den största styrkan finns i en grupp med ett gemensamt mål.

Det låter som en kliché, men jag säger det ändå. ”Jag är inte där jag vill vara, men jag är precis där det är meningen att jag skall vara.”

Jobba därifrån framåt.

Vad som gäller för skapande gäller nog för mycket annat också. Åtminstone är det min erfarenhet.

Och jo, det är absolut värt besväret. Att svepas med av en glödande iver över någonting. Visst, det kommer stenar på vägen, det blir turbulens och malströmmar, kanske hamnar man under vattnet och får svårt att andas emellanåt, men som alla strömmande flöden, leder också skapandet till den stora helheten.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.